öfverlemnandet från slägte till slägte, att man knappast kan utfinna någon bättre.
Denna skatt visar en stor mångfaldighet till sitt innehåll. En del af ordspråken äro gnomiska, innehålla sederegler och lefnadsklokhet. En och annan har visserligen velat afsöndra dessa från ordspråken och kallat dem tänkespråk, men på ganska godtyckliga och ohållbara skäl; och gränsen, der ordspråken skulle sluta och tänkespråken vidtaga, vore alldeles omöjlig att bestämma. Enligt min åsigt höra de tillsammans. En annan del består af folkepigram, ofta temligen oslipade, men träffande och uddiga, glada och kloka anmärkningar. En annan stor del af våra äldsta och bästa ordspråk innehåller anmärkningar öfver naturförhållanden, hvilka tillämpades på det sociala och sedliga lifvet. De fyndigaste hafva således vanligen en figurlig mening. Då ingen tryckerikonst fanns, studerade man flitigt naturens stora bok och använde de derur hemtade lärdomar på andra förhållanden. Syftningen blir derigenom ofta tvetydig eller t. o. m. flertydig och närmar sig den af de gamle likaledes mycket omtyckta gåtan. Men vanligen äro de gamla ordspråken med all sin fyndighet enkla, och just derföre hafva de kunnat ega samma värde och giltighet för alla stånd i samhället. Bilden, liknelsen utesluter ej heller enkelheten, om den ock stundom nödgar till eftersinnande, till det djupsinniga begrundande, som utmärkte de gamle, ej boklärde. Det är en gammal sats, att det verkligt stora är alltid enkelt, och man bör lägga noga märke till att ifrån forntiden, enkelhetens och flärdlöshetens tid, hafva vi åtskilligt af det yppersta, det djupsinnigaste vi ega af poesi, t. ex. den poetiska Eddan. Och någon har med rätta erinrat derom, att denna enkelhet bör vara en lärdom för vår tid derom, att enkelhet i tal och skrift alltid blir en stor dygd för alla dem som hafva att göra med den stora allmänheten.
Ordspråken tala om lifvets lycka och elände, sorg och glädje, rikedom och fattigdom, ära och skam, fägring och fulhet, magt och svaghet, storhet och ringhet. De trösta och beklaga, bespotta och beprisa, skämta och tala med gripande allvar. Och då de ej bruka bildspråket, säga de allt rent och fritt ut och nämna allt vid dess rätta namn.
Det blefve för vidlyftigt att anföra alla de olika definitioner, den ene eller andre utländske författaren (ty svenske hafva vi inga som befattat sig härmed) uppgjort öfver ordspråken, från och med
