Bref till sekreteraren i Svenska Fornminnesföreningen.
Jag har haft äran mottaga det diplom, som genom eder
blifvit mig tilstäldt att vara hedersledamot af Svenska
Fornminnesföreningen. För denna utmärkta heder, hvilken jag högt
uppskattar, beder jag eder att till föreningen framföra min
vördnadsfulla tacksägelse. Äfven anhåller jag att I till föreningen
viljen frambära min vördsamma helsning, att jag, så vidt i min förmåga
står, är, enligt uppmaningen i diplomet, villig att ”medverka till
Föreningens fosterländska ändamål”, i synnerhet som jag är
förvissad att Föreningen anser detta ändamål icke blott bestå deri,
att den söker skydda och från förstöring bevara fosterlandets
forntida monumenter, utan äfven deri, att den söker kraftigt medverka
till en allmännare väckelse och spridning af håg och sinne för
arkeologiens stadium, dess vetenskapliga bearbetning och
framskridande utveckling.
För min del anser jag detta vara det säkraste, ja det enda säkra medel att för åverkan skydda de fosterländska forntidsmonumenterna, hvilket skydd inga författningar, om än i orden aldrig så stränga, någonsin kunna åstadkomma, äfven af det skäl att de aldrig kunna öfvervakas.
Om Svenska Fornminnesföreningen delar denna min öfvertygelse, torde den äfven anse det vara ett af sina största åligganden att, så mycket i dess förmåga står, söka bereda möjlighet för att denna håg och detta sinne hos svenska folket må kunna väckas till lif. Och detta torde befinnas vara så mycket angelägnare, som denna håg hittills hos oss föga blifvit väckt, utan tvärtom, genom orimliga författningar och vetenskapligt skråtvång, snarare motarbetad. Men denna håg för antiqvarisk forskning kan icke väckas, utan att här finnes frihet att samla och begagna de materialier, med hvilka forskningen skall anställas. Detta lärer af ingen kumma bestridas.
