Arkeologien, sådan den nu är utbildad, utgör en sjelfständig vetenskap, skild från historien, med hvilken det antiqvariska studium förr ansågs vara förenadt; arkeologien är förhistorisk, och dess forskningsmedel utgöras af förhistoriska antiqviteter, som med den komparativa lärometodens tillhjelp bestämmas och förklaras.
Den arkeologiska vetenskapen har till sin uppgift att, med ledning af de qvarlemnade spåren, utforska vårt eget slägtes och dess skilda stammars skiftande lefnadsförhållanden och småningom framåtskridande utveckling, från deras första framträdande i hvarje land, till dess historiens fackla der blifvit tänd.
För att redigt afhandla detta ämne, menniskoslägtets utvecklingshistoria, har man indelat det i tre perioder eller så kallade åldrar, efter de tre olika slag af materialier, hvilka såsom hjelpmedel för slägtets tillvaro och utbildning i hvardera perioden stodo till dess förfogande, i stenåldern, bronsåldern och jernåldern. En hvar torde häraf finna att det är rent af omöjligt att, med hopp om framgång, anställa någon forskning i den arkeologiska vetenskapen. utan att hafva tillgång till antiqviteter af nämnda tre slag: sten, brons och jern. Om tillgången af något af dessa är för allmänheten förbjuden, är det omöjligt att väcka allmänt intresse för detta studium, eller med andra ord att göra det populärt. Att lägga hinder i vägen för tillgång till materialerna, är att lägga hinder i vägen för vetenskapen. Der något af nämnda tre slag af materialier är förbjudet att samla och ega, är icke att tänka på någon verklig och sammanhängande fornforskning.
Antiqviteter af ädla metaller, guld och silfver, som vanligtvis hafva ett större materielt än vetenskapligt värde, kunna gerna, till föga skada för vetenskapen, undantagas för statens räkning, helst ingen guldålder eller silfverålder någonsin funnits i verkligheten, utan endast i dikten; men de andra tre slagen af antiqviteter, som hafva ett vida större vetenskapligt än materielt värde, och hvilka, såsom vi redan nämnt, ligga till grund för menniskoslägtets indelning i olika kulturgrader, måste ovilkorligen tillhöra vetenskapen och af fornforskaren kunna fritt få samlas och användas, om han skall kunna uträtta hvad han bör och önskar. Och sådant är också förhållandet i alla de länder, der man synes vilja åstadkomma någon antiqvarisk bildning. Endast vårt fädernesland utgör härifrån ett icke särdeles beromvärdt undantag.
Men för att visa huru förhållandet hos oss kunnat i detta
