antalet af förbjudna antiqviteter ökadt, och straffbestämmelsen mot öfverträdelse af 1828 års kongl. förordning, ännu mera skärpt. Detta förslag, som dock efter vederbörandes hörande blef förkastadt, hade väckt uppseende; man tyckte att anspråken blefvo allt för stora, och åtskilliga röster läto höra sig och begärde att 1828 års kongl. förordning måtte afskaffas och i dess ställe en efter fornvetenskapens närvarande ståndpunkt lämpad författning erhållas. Men motståndet från ett visst håll var allt för mägtigt, och ingen förändring blef af. Omsider ansåg dock en hög embetsman och allmänt vördad vetenskapernas befordrare det vara af vigt att en förändring af 1828 års kongl. förordning företogs. För detta ändamål blef en komité sammankallad, bestående af tre ledamöter, af hvilka riksantiqvarien var den ene. Således då han blott fick en komitéledamot med sig, hade han pluralitet och kunde diktera komiténs beslut. En hvar, som har någon kännedom om ärendens behandling i dylika fall, vet att en akademi ej gerna afslår hvad en dess komité föreslagit, i synnerhet då dess ständige sekreterare är med derom. Således blef komiténs förslag såsom dess eget inlemnadt till Kongl. Maj:t för att blifva gällande som lag, hvilket också skedde och blef den väsentligaste grunden för den kongl. förordningen af den 29 november 1867. Väl blef den icke sådan som den vetenskaplige fornforskaren hade hoppats och önskat; ty i 8 § 1 mom. stadgas uttryckligen att en hvar som i jorden, i vattnet — ”finner koppar eller brons — skall Kongl. Maj:t och kronan sådant fynd hembjuda” och straff för öfverträdelse deremot bestämmes, hvarjemte i § 12 riksantiqvarien förbehålles rättighet att, då han finner denna förordning vara i någon måtto öfverträdd, ”sjelf eller genom ombud, sådant till åtal hos vederbörande anmäla”.
Således har genom denna nya förordning, föga förbättring af 1828 års kongl. förordning åstadkommits. Ty väl har derigenom blifvit allmänt tillåtet att samla antiqviteter af sten och jern, hvilket, ehuru det icke är på något ställe i förordningen uttryckligen nämndt, väl bör så förstås, att hvad icke är förbjudet bör anses vara tillåtet; och en och annan som ej känner saken närmare torde anse denna eftergift vara af stor betydenhet, men vid närmare betänkande skall man finna att den för fornforskaren icke är särdeles stor. Ty då, såsom ofvan nämndes, den antiqvariska vetenskapen söker utforska menniskoslägtets utbildningshistoria från
