innebär ingen förebråelse mot riksantiqvarien, som tillika är ständig sekreterare i K. Vitterhets-, Historie- och Antiqvitetsakademien och har flera andra befattningar som taga i anspråk hans mångsidiga verksamhetsförmåga, hvilken han ådagalagt genom numismatiska och andra till historiens område hörande arbeten. Men hvad jag önskade att fästa uppmärksamheten på, och som man måhända icke öfvervägt, är att om förordningen af 1828 aldrig funnits, skulle hufvudstadens museum hafva fått lika stora om ej större antiqvitetssamlingar än det nu erhållit, och till vida mindre kostnad för staten. Bland de samlingar, som förvaras i Stockholms museum, härstammar en stor del från mer eller mindre betydliga privatsamlingar, som blifvit hopbringade mest i Skåne före och under första tiden af 1828 års kongl. förordning och sedan inköpta till Stockholms museum. Det är temligen klart att derest förbudsförfattningen icke utkommit, skulle fortfarande flera privatsamlingar ha blifvit anlagda, och de flesta hafva stannat i Stockholms museum.
För att ännu tydligare ådagalägga detta, vilja vi i korthet anställa en jemförelse emellan Köpenhamns antiqvariska museum och Stockholms, samt emellan de olika sätt på hvilket hvarderas föreståndare ansett sig böra uppfylla sina åligganden. Köpenhamns museum anses, som man vet, att vara det största och bäst ordnade i Europa, och dess antiqvariska del är längesedan skild från den historiska. Begges egentliga stiftare och ända till sin död föreståndare, Chr. Thomsen, ville aldrig höra talas om förbud, utan påyrkade alltid fullständig frihet för alla att samla antiqviteter och anlägga privatsamlingar: han uppmanade särskildt alla dem han fann dertill hafva håg, och han yttrade ofta till mig, då fråga var om detta ämne, att han gjorde det dels för att uppmuntra till studium af vetenskapen, dels derför att han visste, sade han, att privatsamlingarna slutligen kommo till honom — och så inträffade det också.
Föreståndaren för Stockholms antiqvariska museum ansåg sig deremot tvungen att på motsatt sätt utföra sitt åliggande genom
framför allt att det, i likhet med nästan alla andra hufvudstäder, snart måtte få en egen högskola, icke minst för att derigenom en större del af Sveriges ungdom må der kunna inhemta undervisning af de herrliga samlingar, af hvilka de många dervarande institutioner i rikt mått öfverflöda.
