De svenskar, som förlidet år (1869) bevistade det internationela arkeologiska mötet i Köpenhamn, hade den hugnaden att erfara, att Sverige fick offentligen dela äran med Danmark att hafva stiftat den nya arkeologiska vetenskapen.
Vid slutet af detta för hela Norden och i synnerhet för Danmark så ärofulla möte, sågo vi främlingarna taga hjertliga afsked af hvarandra med den lifligt uttryckta föresats, att hvar i sin hembygd samla materialier för att vid nästa möte kunna framlägga vigtiga bidrag till besvarandet af de frågor, som vid detta syntes ännu oafgjorda. Ty hvar och en visste att han med full frihet skulle få samla hos sig och granska de materialier som utgöra grundämnen för nämnda vetenskap. I synnerhet var bronsperioden i vestra och norra Europa föremål för de flestas uppmärksamhet, helst denna period är i visst afseende den vigtigaste af alla, såsom förut blifvit nämndt.
Äfven bland oss svenskar var åtminstone en och annan från södra delen af landet, som återvände hem med den föresats, att vidare fortsätta utvecklingen af den arkeologiska vetenskapen, isynnerhet af bronskulturperioden, hvars qvarlåtenskap i Skåne och Danmark är mer formskiftande än, efter hvad kändt är, i något annat land. Anlända hem mötte oss likväl snart den underrättelsen, hvilken en och annan af oss icke förut kände, att redan för två år sedan (den 29 nov. 1867) en ny kongl. förordning utkommit, som bland annat föreskrifver, att en hvar, som hittar någon antik brons, skall genast aflemna den för att sändas till Stockholm, till riksantiqvarien, som således är den enda i Sverige, som lagenligt eger att hos sig samla materialier för bearbetning af ifrågavarande vigtiga vetenskap, och som följaktligen har derpå uteslutande privilegium.
Det må med skäl synas förvånande att då hos oss alla andra skråförfattningar blifvit afskaffade, en sådan, till föga heder för vårt fädernesland, ännu står qvar, der den är minst behörig — i en vetenskap. Jag är öfvertygad att ingen regering i Europa skulle nu vilja utgifva en författning, som lade hinder i vägen för ett allmännare studium af ifrågavarande arkeologiska vetenskap, och minst skulle vår svenska regering hafva gjort det, om saken och dess konseqvenser blifvit riktigt framlagda.
Under mina resor i utlandet har jag sökt göra mig underrättad om förhållandet i detta hänseende och dervid funnit, att
