hade ett epitaf öfver den förenämnde kyrkoherden L. Povelsson. Detta bestod af en koppartafla med porträtt af honom och hans familj, med talang målade i olja, infattad i en praktfullt skulpterad ekram. Ehuru kyrkoherden Bring påstod sig vara en medlem af denna familj, vårdades det ej bättre än de andra qvarlefvorna.
Men sjelfva murarne till koret, som man förklarat vara fallfärdiga, motstodo länge de nedbrytandes bemödanden, så att de endast med jernstänger kunde fås sönder.
Liken blefvo sedan utburna och nedgräfda. Den gamle Otto Thott, hans båda sonhustrur, emellan hvilka Tage anhållit att få hvila, samt Anders Thott, nedgräfdes i sjelfva grafkorets botten. Sofia Brahe, Tage Thott och hans båda sista hustrur nedgräfdes på kyrkogården utanför koret. Dit blef också lilla Brejde buren. Liket var helt, med undantag af det ena benet, och bars ut af en arbetare, som tagit det ur kistan. Imellertid blef det åter inlagdt i denna och derefter nedgräfdt i den sistnämnda grafven.
Så har det grafställe, som innehöll så märkvärdiga personers stoft, blifvit förstördt. Jag har blott anfört sakens förlopp och afhåller mig från vidare betraktelser, endast beklagande den förstörelselusta som allmänt råder, och på hvilka jag framdeles skall meddela flere andra prof, på det att det må blifva allom kändt, hur föga aktning många efterlevande hysa för våra förfäders sista önskan, och hur ringa de vörda hvad som fordom ansågs heligt.
