Inglinge hög.
”Hvad som var nedanföre mot sjön beboddes af våldsmän,
Männer för sig, en vikingastam, med styrkan till lagbalk.
Sagor i tusendetal, vanstäld men lefvande Edda,
Diktad i sammandrag, en bild af fädernes Asgård,
Thorslund hafva vi der, och Inges hög med sitt stenklot,
Ristadt med runor, om runor det är, oläsliga ännu.
Odins krubba, men tom, ty åttafotingen saknas,
Asa för kämpar berömdt, nu marknadskämpar allenast,
Velints härd på en klippa i sjön och Vitalas murar,
Bleking från Norge bebygdt alltse’n Hårfager der styrde
Knöt sin grönskande krans emellan vågen och Värend. —
Sagorna lefva ännu, men Sturleson är ej kommen
Att dem knyta ihop som en krans isklockor på Island.
Tiden vänder allt mer sin håg från fädernesagan,
Lyssnar till nutids sorl och oroliga sqvallret för dagen.”
Så skildrar uti Kronbruden skalden på Östrabo sine fäders
hem, det gamla Värend; så beskrifver han dess gamla
konungatron och de gamla virda-konungarnes panteon, ”Inges hög med
sitt stenklot”, så klagar han: ”sagorna lefva ännu, men Sturleson
är ej kommen att dem knyta ihop som en krans isklockor på
Island. Tiden vänder allt mer sin håg från fädernesagan, lyssnar
till nutids sorl och oroliga sqvallret för dagen.”
Sedan dess har nu nära en mansålder gått förbi, men ej utan att både lemna efter sig spår af egna stigar och staka ut nya banor för efterkommande slägten. Fortgå vi på dessa banor, torde vi eller våra efterkommande i en framtid kunna icke allenast bätre tolka de oläsliga runorna på Inges stenklot, utan äfven knyta en sagokrans värdig våra fäders gamla minnen. Med samnad hand torde vi kunna knyta en krans isklockor, och med stolthet kunna vi hänvisa till redan inbergade blomsterskördar, till redan ristade flockar af en ny Heimskringla. Vår nyaste tid har åter vändt sin håg till fädernesagan med sådan lust och fröjd, att hon ej sällan därför glömmer nutidens sorl. En hvar anser det nu vara en pligt att lemna en blomma eller ett blad till kransen.
