Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne34sven).pdf/158

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
128
MÖTET I GÖTEBORG, JUNI 1875.

Artisten Werner trodde, att det qvarlefvande engelska inflytandet hade kunnat i någon mån inverka på det för öfrigt under franskt inflytande bygda Varnhem.




Sjunde frågan:

I hvilken mån kan man för Sveriges medeltids-byggnader uppvisa den s. k. öfvergångsstilen? Och hvilka äro dennes utmärkande kännetecken?

Amanuensen Eichhorn (som uppstält frågan): Att en öfvergång mellan den romanska och götiska stilen egt rum, är af många konsthistoriker betvifladt, emedan dessa stilar hvila på så olika principer, att någon förmedling ej kan komma i fråga. Den gotiska har trängt in och aflöst den romanska.

Vissa företeelser hade emellertid gifvit den berömde konsthistorikern Schnaase anledning att antaga en »öfvergångsstil». Tal. ville protestera både mot namnet och saken. Han ansåg, att de skäl, som Schnaase i sin »Kunstgeschichte» framdragit härför, voro underhaltiga. Man kunde tala om öfvergångsformer, men en öfvergångstil är ju egentligen en »contradictio in adjecto», ty stil är något fast och bestämdt. De flesta byggnader, som hänföras under »öfvergångsstilen», tillhöra egentligen den senromanska stilen, om ock en och annan spetsbåge trängt sig in.

I den svenska konsten, der nog inflytande kan uppvisas från de trakter, hvarest »öfvergångsstilen» skulle särskildt yppat sig, visar sig alltid en stor måtta i utsirning och dylikt. De flesta romanska byggnaderna i Sverige tillhöra verkligen mindre den tidigaste romanska konsten utan med få undantag den senare. Till denna senromantik höra t. ex. Varnhems och Alvastra klosterkyrkor. Gotlands byggnadskonst är väsentligen senromansk och så egendomlig, att man skulle kunna tala om en gotländsk varietet. Här spåras en liten uppblandning med gotik i ornamentiken men ej i konstruktion. Gotland skulle således vara den del af Sverige, der man snarast kunde tala om en »öfvergångsstil», i fall icke uttrycket vore ologiskt. Talaren ville derför yrka, att denna benämning finge helt och hållet utgå ur vår svenska konsthistoria, och att man i stället måtte tala om senromansk stil, eller för vissa fall om tidig gotik.