följer väl lika litet att de alltid varit det, som att Virden och Finvedsbon varit samma Småländingar som Vedbon och Möringen. För att kunna lösa denna fråga måste äfven andra omständigheter än fornlemningarna och fornsakerna tagas i skärskådande. Språket t. ex. är i Kind visserligen Vestgötiskt men till uttalet något och till ordförrådet ganska mycket befryndadt med Halländskan; men då detta till en god del kan hafva sin grund i beröring grannar emellan, kan deruppå ej mycket byggas. Deremot råder i gamla seder och bruk en större öfverensstämmelse med dessa sydligare och äfven de östliga grannarne än med de rena Vestgötarne på slätten, och likasom lynnet hos den fordom vilda Marbon närmar sig Nordhallänningens, öfverensstämmer Kindbons sinnelag med den mildare Sydhallänningens. Den benägenhet för mångsidig slöjd, som utmärker befolkningen i den s. k. Knallebygden, hvartill Gäsene härad strängt taget icke torde få räknas, finnes icke i det öfre Vestergötland, men väl i Halland; och äfven om slöjdskickligheten kunnat framtvingas af svårigheten att här försörja sig af jordbruket ensamt, kan denna öfverensstämmelse i anlaget väl icke frånkännas all betydelse. Oss vill det derföre synas som om befolkningen i Kind och Mark, ja kanske hela den egentliga Knallebygden, äfven under jernålderns första dagar egt närmare fränder i Halland än i det öfre Vestergötland, men att Vestgötarne tidigt nog trängt öfver bergen in i de mot Kattegat utmynnande floddalarne och småningom med sig förenat der befintliga bygder. Detta är dock endast en förslagsmening, som må gälla hvad den kan, och framställes endast derföre att rätta förhållandet — om det någonsin skall kunna redas — kräfver grundligare undersökningar af icke blott fornlemningarna på marken, utan äfven dem i språk, folklynne, seder och bruk, än som varit möjliga under en sommars resa i dessa bygder.
I hvad mån bosättningen vidgats under medeltiden kan ej med säkerhet bestämmas, då tillfälle att genomgå de från denna tid bevarade handlingar saknats, men af de sparsamma upplysningar, derur kunnat hemtas, de qvarvarande äldsta kyrkorna, det bohag de yngre ärft efter de äldre m. m. vill det synas som om Kind redan på 1300-talet egt de flesta af sina nuvarande sockenkyrkor med undantag måhända af Grönahög, Sjötofta, Ambjörnarp, Olsremma och Ljungsarp, om hvilka ännu råder
