runstenar här kända, den ene vid Herreqvarn i Ullasjö, den andre vid Normanslid i Tranemo. Nu äro de 4, sedan förf. af denna uppsats efter hörsägen uppgräft och rest en vid Gölingstorp år 1869 och en annan vid Bragnum 1870.[1] Runorna fortforo här såsom mångenstädes att brukas långt in i medeltiden och 4 sådane yngre runskrifter, förut okända, uppdagades år 1869. Till dessa skola vi längre ned återkomma.
Huruvida jernålderns folk — om jernets hitkomst nödvändigt förutsätter en ny invandring — följt samma väg som vi trott oss kunna antaga hafva varit stenålderns, är en fråga, den vi ej tilltro oss att besvara. »För mycket och för litet skämmer allt» säger ett gammalt ordspråk, och detta eger inom den gren af den antiqvariska forskningen, hvarmed vi här sysselsätta oss, sin fulla tillämpning. För stor rikedom på fornlemningar eller dessas utbredning öfver nästan hela den trakt, som skall göras till föremål för undersökning, vållar understundom föga mindre ovisshet om den riktning, hvaruti invandringen, bosättningen eller kulturströmningen fortgått, än ett allt för ringa fåtal af minnesmärken. Det vill dock synas som om äfven jernålderns väg varit ungefär den redan uppgifna. Vi kunna spåra den öfverallt utmed vattendragen; och brist på fornlemningar eller dessas ringa fåtal i Ljushult, Holtsljunga, Redslared, Mjöbäck, Tverred, Marbäck och Grönahög tyda på yngre bygder. Från Åsunden fortgå jernålderns minnen uppför Ätran i en nära sammanhängande kedja genom Redvägs härad, i hvars öfversta hörn de först synas hafva sammanträffat med bronsålderns. Utmed Viskan är förhållandet enahanda från Mark uppåt Åhs och Vedens härader, och utmed båda dessa vattendrag hafva jernåldersbygderna varit tätare kring öfre än nedre loppet. Detta synes illa öfverensstämma med den förslagsmening här framkastats, i synnerhet som Kindbon och Marbon likaväl äro Vestgötar som befolkningen i t. ex. Skånings och Vadsbo härader, hvilkas fäder icke gerna kunna antagas hafva kommit genom Kind eller Mark. Vi förneka det ej heller, men deraf att Kindbon och Marbon så långt till baka historien känner dem räknats till Vestgötarne,
- ↑ För hvad dessa runskrifter innehålla skola vi på annat ställe redogöra. Här må blott anmärkas, att ingen af dem är ristad med de äldsta runorna.
