som i Finnekumla) gjort karet». Vi hafva således här för oss en runkunnig stenhuggare, och sådane saknades icke i Vestergötland under medeltiden. Af en »Harald Stenmästare» hafva vi sett prydliga graflock i Ugglum och Ving, en Thormod har huggit det bägarlika dopkaret i Blidsberg o. s. v. När denne Andreas lefvat, kan väl ej på årtalet uppgifvas, men då äldre gotiska prydnader och runskrifter länge bibehållits i Vestergötland, kan hans lefnad förläggas så långt ned som till slutet af 1200-talet, men yngre kan karet icke gerna vara.
Klockorna och dopkaren äro likväl icke de enda minnen från medeltiden, som Kinds kyrkor bevarat. För att ej nämna de mer eller mindre stympade lemningar af gamla helgonbilder, som här och der ligga strödda i tornen och på vindarne, fanns år 1869 i Holtsljunga ett broderi i den tidens blandade lapp- och skuggsöm, som visade S:t Anna med sin dotter, den heliga jungfrun, på den ena, frälsaren på den andra armen, samt åtskilliga mer eller mindre förslitna helgonbilder. Slutligen torde vi ej heller böra med tystnad förbigå den vackra kalk och paten, ehuru ett tyskt arbete, som funnits i Åsarp, men nu genom byte blifvit Riksmuseets egendom.
Den omständigheten, att Kind under medeltiden haft flere kyrkor än nu, eller 38 mot 33, skulle möjligen hos mången kunna framkalla tanken på en talrik befolkning. Visserligen vilja våra folksägner icke sällan förläggas till en tid, då »det fanns mera folk i Sverige än nu», men med all aktning för deras uppgifter, måste vi dock betvifla, att en sådan tid någonsin funnits. Det ligger så i sakens natur, att folket alltjemt måste ökas, äfven om krig, farsoter och andra tillfälliga orsaker för ett eller annat år vålla ett stilla-stående eller bakslag, att det ej kräfver vidare bevis. Men att få någon kunskap om folkmängden i en landsdel under medeltiden möter oöfvervinneliga svårigheter. Då funnos hvarken tabellverk eller statistisk byrå, och ehuru påfven i Rom nog lät presterna räkna sin hjord vid utkräfvandet af de bidrag, som gingo till Påfvestolen, kunna vi af deras redovisningar knappt få något annat än en ledning för olikheten emellan de särskilda stiften. För Vestergötland finnes dock en annan källa, som kan förleda till hvarjehanda gissningar, och denna är uppgiften i XIX flocken af Vestgöta-lagens
