hafva varit af trä och svårligen kunnat hålla mer än 35 högst 40 fot i fyrkant. En 20 till 24 fot bred och djup graf afskiljer denna holme eller hufvudfästet från en annan, som på två sidor betäcker den innersta och äfven haft jordvallar på de utåt vända södra och östra sidorna. Möjligen har äfven här funnits en träbyggnad, som kunnat vara större och mera långsträckt till sin grund än tornet på den innersta, hvilken varit förenad med denna genom en vind- eller fällbrygga. Öster om denna har på den yttersta och största holmen emellan båda åarna en hög vall uppkastats, så att en tredje afstängd plats eller ett utanverk bildats; äfven detta med halfrund skyddsvall för fällbron. Sådant var detta fäste, så vidt af qvarvarande lemningar kunnat slutas, och så godt dessa utan karta kunnat beskrifvas. Dess planläggning har sålunda i följd af ställets belägenhet varit en helt annan än vid Oppensten och de med detta nära öfverensstämmande Saxholm och Edsholm i Vermland, Närboås i Närike m. fl., men derföre icke varit ensam i sitt slag. Fullkomligt liknande förskansningar finnas på åtminstone tvänne andra ställen i Vestergötlaud, nämligen Kinnaborg vid Viskan i Kinna socken, Marks härad, och på den s. k. Kungsholmen eller Rossbos udde i Bälinge socken, Kullings härad, om hvilka — för så vidt ej det sistnämnda är, hvad vi förmoda, det eljes spårlöst försvunna Stynaborg, som på sin tid varit hufvudort inom ett eget skattelän, bestående af Ale, Kullings och Barne härader, — historien intet vet att förtälja. Hvad Kinnaholm vidkommer äro vi i detta fall lyckligare. När det anlagts är väl ännu obekant, men troligtvis har det aflöst Oppensten, och såsom beläget närmare mot gränsen har det ostridigt varit en bättre och tjenligare försvarspunkt mot en från Halland inträngande fiende, ty en väg, sådan den nu var, gick redan i början af 1400-talet här förbi från Falkenberg, följande Ätran upp till Bogesund och genom Redväg upp till Falköping. Oppensten deremot hade sin egentliga betydelse såsom en nära midten af skattelänet belägen fast punkt för dem, som skulle samla och »vakta konungens skatt». Kindaholm fanns med säkerhet redan 1452, då det af uppbådad allmoge tappert försvarades mot danske härföraren Claus Rönnow. Dess träförskansningar skötos flere gånger i brand, men detta oaktadt afslog besättningen många stormar, innan dess anförare kunde förmås att uppgifva fästet. När detta förstörts eller
