Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne34sven).pdf/226

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
196
MÖTET I STRENGNÄS, AUGUSTI 1877.

Doktor Montelius yttrade:[1] Då ingen annan begärt ordet, anhåller jag att få meddela några bidrag till frågans besvarande.

Redan från de äldsta tiderna kunna fornminnen i trakten omkring Mälaren uppvisas. För några tiotal år sedan trodde man visserligen, att minnena från stenåldern, d. v. s. från en period som slutat redan före Kristi födelse, voro mycket få omkring Mälaren. Emellertid hafva under de sista årtiondena, och särskildt under det aldra sista, en mängd nya fynd kommit i dagen, som göra det möjligt att uppdraga grundlinierna till en teckning af landets förhållanden under denna aflägsna tid, hvilket lyckliga resultat vunnits i synnerhet derigenom, att inom de särskilda landskapen flere för saken intresserade personer samarbetat. Hvad särskildt den trakt beträffar, der vi nu befinna oss, hafva de vigtigaste bidragen lemnats dels genom de samlingar som förvaras här i Strengnäs, och dels genom åtskilliga enskilda samlingar, hvilka under det sista årtiondet uppstått, och af hvilka några redan räkna sina fornsaker i hundratal. Det är särdeles en del af Södermanland som i dessa samlingar är rikt representerad, nämligen Oppunda härad, gränstrakten till Nerike. I synnerhet genom de rika samlingar som blifvit hopbragta af grefvarne Claes och Adam Lewenhaupt, grefve Carl Bonde samt doktor Levin i Bie m. fl. har man fått upplysning om att i nämnda trakt så många minnen från stenåldern äro anträffade, att vid en räkning, som jag för några år sedan anstälde öfver alla provinsens fornminnen från denna tid, hälften af hela antalet befanns tillhöra detta härad. Det var ett öfverraskande resultat derföre, att erfarenheten från vestra kusten kunnat gifva anledning att antaga motsatsen. Regeln är nämligen der den, att fornminnena från stenåldern följa hafskusten och floddalarne, då deremot de till Östersjön gränsande trakterna af Södermanland hafva visat sig jemförelsevis fattiga på stenålderssaker, under det att landskapets sydvestliga del befunnits så rik, som nyss nämndes. Denna motsats mellan de båda kusterna af Sverige faller i ögonen, äfven om man går längre söderut. Så eger Östgötakusten vida färre minnen från

  1. Den redogörelse som här lemnas för förhandlingarna vid mötet grundar sig på stenografisk uppteckning af herr amanuensen E. Dahlgren.