Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne34sven).pdf/237

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
207
ONSDAGEN DEN 22 AUGUSTI. TREDJE FRÅGAN.

beträffar det, som den siste talaren anförde om Åland, så delar jag fullkomligt hans uppfattning. Man känner ej från Åland fynd från någon annan period än den yngre jernåldern. I Helsingfors museum finnes ett ej obetydligt antal fynd från denna period anträffade på Åland, men ej ett enda tillhörande någon annan period. Deraf vill jag visserligen icke draga den slutsatsen, att ön icke förr varit bebodd, men man kan med ganska stor sannolikhet antaga, att de fasta fornlemningarna tillhöra samma period som den, hvarifrån de många fynden härstamma. Likaså anser jag, att den nämnda runstenen i Nerike är mycket betecknande för den omgifvande stensättningens ålder, emedan denna runsten ej kan vara äldre än från den yngre jernäldern, och dess samtidighet med skeppssättningen torde vara utom allt tvifvel. Vid Lilla Lundby i Lids socken, Södermanland, finnes en med den nyss nämnda ungefär samtidig runsten, som står i ena stäfven af en skeppssättning.[1] Dessa båda fall synas höja öfver allt tvifvel, att åtminstone de flesta af dessa fornminnen, såsom herrar Wiberg och Hofberg nämnt, tillhöra den yngre jernåldern. Huruvida de äfven kunna tillhöra den äldre jernåldern, tror jag vara försigtigast att tills vidare lemna öppet; så vidt jag känner, finnes intet fynd från någon skeppssättning, som lemnar stöd för en sådan åsigt. Deruti ligger visserligen intet bevis, och jag vill alltså ej yttra något bestämdt, så mycket mindre som Worsaae är benägen att hänföra de skeppssättningar, som finnas i södra Skandinavien och Kurland till den äldre jernåldern.

Vid Slawehk i Lifland har nyligen blifvit gjordt ett särdeles märkvärdigt fynd. På bottnen af ett stort aflångt stenröse träffades en skeppssättning, som att döma af den beskrifning grefve Sievers lemnat,[2] skulle hafva en bestämd likhet med dc skandinaviska skeppssättningarna. Man såg konturerna af skeppets yttre sidor och äfven roddarebänkarne. Vill man emellertid vara riktigt kritisk, så kan man icke förbise den omständigheten, att det vid borttagandet af ett stort röse kan vara

  1. Dybeck, »Svenska runurkunder», N:o 46, och »Sveriges historia», 1:a delen, sid. 356.
  2. I »Sitzungsberichte der Berliner Gesellschaft für Anthropologie, Ethnologie und Urgeschichte», d. 16 Oktober 1875; och i »Verhandlungen der gelehrten Estnischen Gesellschaft zu Dorpat», band 8, häft. 3.