bårdaspännen. Till silfverskruden hörde vidare ringar, perlband, och vid bröllopstillfällen buros af brudparet till och med silfverskedar. Man kan med skäl fråga, huru bonden kunde bestå sin hustru och sina döttrar en så rik utrustning af silfversmycken. Förklaringen är dock enkel; de gamla hade ej som vi för vana att göra sina kapitaler fruktbärande, utan föredrogo att skrinlägga dem i form af silfver. Detta kunde realiseras i fall man behöfde det, och behöfde man det icke, hade det dock alltid sitt värde. Denna massa af stora smycken var således ingenting annat än en exponent af husets rikedom, som åskådliggjordes vid högtidliga tillfällen.
Till besvarandet af den första frågan (sid. 195) gjordes
derefter följande tillägg af doktor Montelius: Då jag talade
några ord om stenåldersminnena i Mälareprovinserna, hade jag
hoppats, att äfven andra skulle yttra sig derom. Detta hopp
blef emellertid sviket och, då de tio minuterna voro utlupna[1],
återstod för mig intet annat än att sluta. Jag hann alltså icke
att tillägga några iakttagelser, som jag trodde kunna vara af
intresse i afseende på minnena från bronsåldern i samma
landskap. För att åskådliggöra, huru dessa minnen äro fördelade i
Södermanland, Uppland, Vestmanland och Nerike, har jag på den
karta, som vi här se, utprickat alla de fynd af bronssaker från
nämnda tid, som hittills kommit till min kännedom. Jag ber
att få betona, att kartan endast upptager de fynd af brons, eller
rättare sagdt af metall, som nu äro kända; från bronsåldern har
man säkert också åtskilliga andra fynd, som ligga förvarade i
samlingarna, såsom stenkammare, spjutspetsar af flinta m. m.,
men det är alldeles omöjligt att för hvarje särskildt fall afgöra,
huruvida dessa förskrifva sig från stenåldern eller bronsåldern.
Då det således icke varit möjligt att urskilja dessa saker, få vi
lof att vid bildandet af vårt omdöme om förhållandena under
denna period, eller årtusendet närmast före Kristi födelse,
inskränka oss till metallfynden. Om vi se till, huru de äro
fördelade i Södermanland, så finna vi, att ett fynd är gjordt i
- ↑ Man hade nämligen vid mötets början bestämt, att ett föredrag ej skulle få räcka längre än en half timma, och ett annat anförande ej mer än tio minuter.
