säga, att det nästan var en omöjlighet, att i en gammal drägt införa en sådan obetydlighet som t. ex. förändring i formen på ett spänne. Derföre kunde man under sockendrägternas gyllene tid af en persons drägt icke blott säga, hvarifrån han var, utan på qvinnornas se, om de voro ogifta, förlofvade, gifta eller enkor, hvilket allt utmärktes icke blott genom kläderna, utan äfven genom de smycken som buros. De utstälda smyckena som här ses äro hufvudsakligen från Skåne, deraf torde jag få taga mig anledning att tala något om de skånska folkdrägterna. Det förefans i Skåne, liksom annorstädes, en gifven olikhet mellan de särskilda häradenas och socknarnes klädebonad, men i det stora hela äfven en viss öfverensstämmelse för hela landskapet. När en skånsk qvinna var högtidsklädd, hade hon ej sällan fyra tröjor och sex till sju kjortlar, alla med olika namn. Den tröja, som bars närmast linnet, kallades ”klockan” och var framtill prydd med ”en sätt” maljor, olika för olika socknar. En sätt maljor var sex par eller 12 stycken, som snördes tillsammans med en kedja. Utanpå klockan bars en tröja, som kallades ”pelsen” och äfven hade maljor, men var mycket snäfvare, så att maljorna på klockan icke bortskymdes. Derpå bars en tredje tröja, som kallades ”skört”, och utanpå den en tröja af svart kläde eller ”bordatröja”. På denna sutto fyra stora silfverspännen vanligast förgylda. Understundom voro alla fyra lika, understundom båda paren olika. Kjortlarnes antal var alltid större än tröjornas, och deras fason så anordnad, att den understa var längst och den öfversta kortast, på det att alla måtte synas. Till klädedrägten kom ytterligare en mängd andra saker, såsom ”bröstduk” med broderi af galoner och perlor, ”huklä”, ”torklä”, band, spetsar m. m. Främst bland silfverprydnaderna må nämnas de så kallade ”striglakorsen”, hvilka mycket påminna om medeltiden. De äro ursprungligen en efterbildning af kyrkornas krucifix, och på de äldre ser man alltid Frälsarens bild. Ofvanför striglakorset hängde det så kallade trillekorset, en medaljformig prydnad, vanligen med bokstäfverna I. H. S. (”Jesus Hominum Salvator” eller rättare början af Jesus skrifvet med grekiska bokstäfver) eller såsom den skånska allmogen tolkar detta monogram ”Jesus Herrans Son”. Håret uppfästades högt och omlindades med flere alnar långa sidenband, hvilka i ändarna hade ett slags spännen,
