Då ingen vidare begärde ordet, yttrade mötets ordförande, biskop Annerstedt: Innan jag upplöser sammankomsten, får jag till mötets samtliga medlemmar uttala min tacksägelse för det förtroende, som blifvit mig lemnadt att föra ordet vid dessa sammanträden. Den riktning, som fornforskningen på senare tider i vårt land tagit, synes onekligen vara den, på hvilken vi kunna komma till ett säkert resultat. Man har öfvergifvit att med den klassiska lärdomens och fantasiens hjelpmedel på fri hand konstruera våra minnen; man går tillbaka till fakta, samlar dem och söker från dem få någon dager öfver Sveriges forna förhållanden. Detta är ett ädelt sträfvande. Jag har redan vid mötets början uttalat den öfvertygelsen, att, skall man förstå den tid som är, så måste man lära känna den tid som varit. Sjelfpröfning är för ett folk lika angelägen som för den enskilda menniskan. Verkställa vi denna pröfning allvarligt, så måste vi känna oss ödmjuka vid tanken på de slägten som gått före oss, som uti ett land i polkretsens grannskap beredt en jordmån, der mensklig odling kunnat hafva framgång. Slägte efter slägte har arbetat härpå, och vi hafva ingått i deras arbete. Hvad vi känna om fädernes sträfvanden manar oss alltså att fortfara och söka bereda för vårt fosterland framgång och välsignelse. Måtte detta lyckas oss och måtte vi kunna blifva verktyg derför i den Allgodes hand! Vi hafva dertill en särskild maning genom det besök, hvarmed Sveriges konung hedrat oss, och derföre slutar jag med de gamla orden: Gud bevare konungen och fosterlandet!
Med dessa ord förklarar jag Svenska Fornminnesföreningens femte allmänna möte afslutadt.
Föreningens ordförande, friherre Stiernstedt, uttryckte
föreningens tacksamhet för det sätt hvarpå herr biskopen ledt
mötets förhandlingar och anhöll slutligen, att Svenska
Fornminnesföreningen måtte få vara i Strengnäs stads invånares
välvilliga åtanka innesluten.
Klockan 8 på aftonen samlades mötesdeltagarne för sista
gången, på inbjudning af domprosten Strömberg, till en
afskedsfest å Tempelbacken, eller Nabbkullen, såsom stället vanligen
