Friherre N. G. Djurklou hade anmält ett föredrag om Hvad man kan lära af svenska ortsnamnen i deras sammanhang med historiska, ekonomiska och kamerala förhållanden, men sedan blifvit af dödsfall inom sin familj hindrad från att infinna sig vid mötet. Han har emellertid lofvat att i ett kommande häfte af Föreningens tidskrift meddela en afhandling om detta ämne.
Godsegaren H. Hällgeson på Oroust i Bohuslän,
hvilken ämnat bevista mötet men på grund af sjukdom ej kunnat
det, hade insändt ett skriftligt föredrag Om fynd från stenåldern
på ön Oroust, hvilket nu af doktor Montelius upplästes.
Doktor Montelius tillade sedan: Medan jag har ordet ber
jag få nämna något om en helt annan sak. Uti det arbete[1],
som doktor Nordström på förmiddagen visade, och hvilket
innehöll afbildningar af åtskilliga labyrinter från Frankrike, finnes
äfven afbildad en klostergång från Pont l’Abbé i Normandie.
Den väckte min uppmärksamhet dels derföre att taket är ett
tunnhvalf af trä, vilket der är mycket sällsynt, och dels derföre
att under detta hvalf finnas horizontela tvärbjelkar, förenade med
väggarne genom tjockare partier, som hafva utseendet af gapande
djurhufvuden med tydliga tänder och öron. Dessa båda
omständigheter, tunnhvalfvet af trä och djurhufvudena, synas vara
af intresse derföre att, om jag icke allt för mycket misstager
mig, man häruti har ett litet minne ännu ifrån det sextonde
århundradet af de nordbor, som slagit sig ner i Normandie.
Dessa groft tillyxade djurhufvuden hafva så stor likhet med
företeelser, som visa sig i Norden, att man icke kan misstaga
sig om deras ursprung. Författaren nämner jemväl, ehuru blott
i förbigående, att dessa takbjelkar af traktens innevånare kallas
rageurs. Han gifver åtskilliga försök till förklaring deraf, men
det förefaller mig icke omöjligt, att detta namn skulle kunna
vara beslägtadt med det i Tyskland ännu lefvande ordet rachen,
och som just betyder gapande djurhufvud.
- ↑ Gailhabaud, »L’architecture du Vme au XVIIme siècle et les arts qui en dépendent», tome 2me (Paris 1858, 4:o). Den här ifrågavarande klostergången är afbildad i slutet af delen; den hänföres af författaren till 1500-talet.
