En svensk biskops hofhållning i början af 1500-talet
af
Hans Hildebrand.
I det svenska medeltidssamhället spelade biskoparne en
framstående rol.
Detta var också helt naturligt. Under den föregående tiden hade hvarje menniska, hvart hus stått i ett fullkomligt direkt förhållande till gudarne, hvar husfader bragte de heliga makterna offer, utan att behöfva andras hjelp. Det inträffade visserligen, att ett större område hade gemensamma offer, hvilka förestodos af en viss person, men denna hade då äfven i andra afseenden uppdraget att representera befolkningen inom området. Han var således ingen främling, som hade trädt in mellan de vanliga medborgarne och det gudomliga, utan var han så att säga en personifikation af den folkgrupp, hvars ledare han var. Helt andra blefvo förhållandena, när kristendomen infördes i landet. Hvad man dessförinnan trott om gudarne och det förhållande, i hvilket man stod till dem, förkastades af den nya lärans förkunnare som villfarande och ondt, man måste då afsäga sig det fäderneärfda, man måste gå ut ur sig sjelf för att vinna den nödiga förvissningen om en sällhet, som aldrig skulle lyktas. Saligheten kunde allenast vinnas inom kyrkan, man bragtes dermed i det största beroende under kyrkans män, och främst bland dem stod biskopen.
Den romerska kyrkan nöjde sig icke med att beherrska de rent religiösa förhållandena. Det dagliga lifvet i verlden drogs in under kyrkans granskning, för alla familjelifvets vigtigare tilldragelser kräfdes kyrklig helgd, en mängd mål, som egentligen gällde den borgerliga sammanlefnaden, drogos under kyrkans
