domsrätt. Kyrkan var sträng i sin lagskipning och sin tukt, borgerliga förseelser kunde medföra andliga straff, till och med uteslutande från kyrkan och alla hennes förmoner. Dermed hade de andlige tillvällat sig ett stort herravälde öfver hopen, öfver samvetena och öfver lifvet. I yttersta hand låg naturligtvis all makt hos den helige fadren i Rom, men som han bodde så långt bort, trädde man allenast i undantagsfall i personlig beröring med honom. Det var derföre i allmänhet biskopen, hvars makt man kände och hvars goda vilja man var angelägen att ega.
Men kyrkan var vårdarinna af ännu ett för menniskorna mycket vigtigt fält, inom henne var det som företrädesvis fanns bokligt vetande och lärdom. Att ett verldsligt riksråd kunde skrifva var i Sverige under medeltiden ingalunda säkert, men biskopen kunde alltid skrifva, han och hans underlydande visste mycket mer. Denna besittning af högre kunskaper måste i hög grad bidraga att göra kyrkan till en makt i landet, hennes män helsades med vördnad och hembars denna naturligtvis i främsta rummet honom, som äfven i detta hänseende hade öfverinseendet öfver alla, nämligen biskopen.
Biskopen måste äfven intaga en mycket betydande ställning i afseende på de rent borgerliga angelägenheterna. De verldslige store, som under anslutning till konungen vunno betydelse och inflytande, voro angelägne att vinna ökad makt, men deras ställning var derunder med nödvändighet något generad: de stodo på samma nationela grund som konungen och vid försöken att kringskära hans myndighet eller åtminstone häfda sin egen betydenhet kunde de icke gerna göra sig fullt fria från medvetandet, att de dock voro undersåtar, han herre. Helt annat var det med prelaterna. De voro väl i de allra flesta fall borne svenskar, men i och med sitt inträde i det andliga ståndet hade de svurit en annan herre tro och huldhet och de förpligtelser, som denna ed ålade dem, vägde mycket mera än deras skyldigheter med afseende på fosterlandets konung och hans bud; landets lag betydde for dem intet, så snart den icke lät sig förenas med påfvebud och kyrkans häfd. Detta de andliges förhållande till den ultramontana makten gaf dem en oberoende ställning samhället, de kunde stå sjelfständige mot konungen och drifva sina fordringar igenom, i synnerhet som den makt de representerade icke kunde af konungen och hans rike undvaras. Vördnad för kyrkan
