och glansen af sin hofhållning. Tvenne gästabud i hans gård omtalas, båda förekommande under märkliga omständigheter, men många enskilda drag från dem finnas icke i tideböckerna antecknade. Den ena gången, år 1520, kom konung Kristiern II till Linköping, på väg från det blodsudlade Stockholm till Danmark, och det uppgifves att han då gästade biskopen. Derom kunna vi vara förvissade, att den fosterländske Brask ogerna såg svenska fosterlandsvänners bödel i sitt hus, men det torde finnas tillräckliga skäl att befara, att han dolde sin harm under bemödandet att icke komma i strid med den makt, hvilken konungen på så blodigt sätt skaffat erkännande. För öfrigt hade Brask allt skäl att för sin egen del vara tacksam, att hans i sigillet instuckna reservation hade vunnit erkännande och att hans lif icke var åtminstone för tillfället hotadt. Att konungen icke för biskopen hyste någon synnerlig aktning eller undseende, synes bäst af det sätt, på hvilket han sedermera for fram i hans stift. Den andra gång, då i historien omtalas ett gästabud hos biskop Brask, är konung Gustaf hans gäst. Det inträffade år 1527. Konungen firades med en maskerad, i hvilken biskopen uppträdde såsom en ledande person.[1]
Vi äro dock i tillfälle att göra oss en föreställning om biskop Brasks hofhållning i allmänhet med tillhjelp af de rika upplysningar, som innehållas i en pappershandskrift från hans tid, å hvars perm följande anteckning läses: ”Häruti finnes, jemte monga gamla bref, statuter och ordinancier berörande Linköpings sticht i gemen, ganska mycket om the påviske LinköpingsBiskopars monga gårdar, hofhållningar, inkomster, betienter, spis- och matordning etc. Under then förhoppning, at någor thorde framdeles finnas i Linköping, som får lust att giöra sig och andra underrättad om sådana gamla dags saker, skänker och lämnar jag
- ↑ Ljunggren har (Svenska dramat intill slutet af sjuttonde århundradet s. 129) uttalat sitt tvifvel, att biskopen kunde på detta sätt hafva förnedrat sig sjelf, isynnerhet som konungen året förut förlöjligat Sveriges erkebiskop med att sätta majgrefve-kransen på hans hufvud. Det synes mig, i följd af seder, som otvifvelaktigt voro gängse i den romerska kyrkan, icke otänkbart att Hans Brask kunnat deltaga i en maskerad. Särskildt torde derför tala Johannes Magni majgrefveskap. Det framgår nämligen af dennes egen skildring af tilldragelsen, att han deri icke såg något förnedrande. Jfr Anjou, Svenska kyrkoreformationens historia del 1, s. 162 f.
