Först och främst var han i alla de afseenden, der det icke gällde presterskapets och adelns privilegier, en man med varmt fosterländskt sinne. Liksom Johannes Magni, hvars erkebiskopliga verksamhet tog ett så snöpligt slut, var Brask alls icke någon vän af Danskarne och deras politik, tvärtom ville han att Sverige skulle med all makt mot grannarne häfda sin sjelfständighet. Liksom de svenska stormännen på 1330-talet ifrade han för att den svenska staten skulle erhålla naturliga gränser, ja han ansåg, att äfven Norge borde vinnas för Sverige.
En annan förtjenstfull egenskap hos honom var hans praktiska sinne, som gjorde sig gällande i allt utom den högre politiken. Det är möjligt, att vi häri få spåra inflytandet af hans härstamning från ett borgerligt hus. Med uppmärksam blick följde han tidens uppfinningar och sökte göra Sverige af dem delaktigt. För öfrigt parade sig hans fosterländskhet och hans praktiskhet, i det han sökte genom nya rön och en storartad företagsamhet göra Sverige med afseende på en del förnödenhetsartiklar fritt från det beroende, i hvilket det hittills hade stått till utlandet. Han ifrade för saltsjuderiers inrättande längs kusten och föreslog att man skulle möjliggöra segelfart mellan Venern och Vettern, på det man, i händelse på Östersjön all tillförsel vore afskuren, skulle med lätthet kunna kring landet sprida de varor som öfver Vesterhafvet fördes till den svenska stranden.
För öfrigt höfdes det en romersk prelat, som ville allsidigt fylla sin bestämmelse, att vara praktisk. Det var icke nog att vara from och lärd eller statsklok i ett tidehvarf som det ifrågavarande, då inom de högre områdena ingen fullständig arbetets fördelning hade blifvit genomförd, utan hufvudet måste icke allenast öfvervaka, utan äfven gripa in i snart sagt alla detaljer — bisparne egde så mycket jordagods under sin kyrka och sitt bord, så mycket hushållsdetaljer att förstå och beakta att det i hög grad kräfdes ett praktiskt sinne. Mycket hade en biskop att tänka på inom den verldsligt ekonomiska delen af sin embetsverksamhet, en talrik personal var erforderlig för att allt skulle skötas. Men tjenarnes mängd lände till bispens heder, för hvilken han i öfrigt sökte att sörja med en prakt, som kunde komma konungens ståt att blekna.
Vi känna icke mycket om de särskilda fall, i hvilka den myndige Linköpingsbiskopen Hans Brask fick utveckla storheten
