Vidare omtalas här landsfogdens embete, huru gods utstädjas skola, till utresa höfvidsmans embete samt huru svenner skola sig hafva i utresa.
Hvarje embets- och tjensteman skulle vid inträde i sin tjenst med hand å bok aflägga nedanstående tro- och huldhetsed:
Jag beder mig så Gud huld samt jumfru Maria, sancte Peder och sancte Påval, att jag i mitt embete vill och skal bevisa eder huldskap och trogen tjenst och förvara eder vid eder skada så länge jag är i edert bröd. Så vare mig Gud huld, sancte Peder och sancte Påval och alla Guds helgon i himmelrike. Amen.
Såsom stiftets hufvud hade biskopen naturligtvis i viss mon till sitt förfogande de andlige, som tjenstgjorde vid hans kyrka, domkyrkan, men dessutom voro andlige personer eller personer med kyrkliga förrättningar i hans omedelbara tjenst. Främst bland dem var kanslern. Han hade den maktpåliggande förtroendeuppgiften att redigera alla bref, som utgingo från biskopen samt mottaga alla ankommande skrifvelser, af hvilka de vigtigare skulle afskrifvas i biskopens register, af de obetydligare allenast innehållet der antecknas. Visserligen var denna befattning inbringande, ty en hvar, som fick af biskopen mottaga ett ynnestbref, var skyldig att derför till kansleren erlägga en afgift, men embetet hade äfven sina stora besvär, ty kansleren var skyldig att noga tillse, att icke de utgående brefven kunde lämpligen förfalskas. Under medeltiden, då i allmänhet brefskrifvarens namn stod i början af brefvet och liksom allt det öfriga ofta, kanske ofast, skrefs af en annan person, fick ett bref giltighet allenast genom det på en från underkanten nedhängande remsa fästa vaxsigillet. Man kunde under sådana förhållanden lätt åstadkomma en förfalskning genom att försigtigt från pergamentsremsan lösgöra vaxsigillet och fästa det på en ny remsa under ett annat bref, i hvilket man kunde skrifva en alldeles ny text. Till försvårande af en sådan åtgärd måste kanslern se till, att det vax han använde för att derå trycka biskopens sigill hade nödig tunnhet och finhet. Vidare ålåg det kanslern att i ett register inskrifva alla domar biskopen fällde samt utskrifva desamma. Deraf var en följd, att kansleren så godt som aldrig fick vara skild från sin herre, särskildt måste han alltid beledsaga honom under de långa visitationssresorna inom stiftet. Men kansleren var skyldig icke allenast att såvidt på honom ankom,
