Den här sidan har korrekturlästs
30
HANS HILDEBRAND.
förebygga förfalskningar, utan han hade derjämte skyldigheten att kontrollera, att de bref, som han utfärdade, voro fullt lagliga, hvadan det ålåg honom att noga känna kyrkans privilegier, samt allmänna lagar och författningar.
Såsom rikets store i allmänhet, hade biskopen tillfälle att inom eget hus inrätta ett kapell, der gudstjenst hölls. Under tillsyn af kanslern sköttes detta kapell af biskopens kapellan och kapelldjekne (scolaris capelle). Den förre deltog i gudstjenstens firande och skulle hafva tillsyn öfver alla biskopens insignier, nämligen, såsom de i den i fråga varande handskriften uppräknas,
- mitra, den höga biskopsmössan med de två fram och bak uppstående spetsarne,
- infula, messhaken[1],
- baculus pastoralis, kräklan eller biskopsstafven, hvilken biskopen förde som en församlingens herde,
- gladius, svärdet, som visserligen icke var något biskopligt attribut, men det oaktadt väl anstod den urartade kyrkans furstar, som med mycken ifver vinnlade sig om att spela en rol inom det borgerliga samhället[2],
- chirotecœ, handskarne, som aldrig fingo vara hopsydda, utan skulle vara stickade,
- annulus, ringen, vanligen af guld, utan andra prydnader än en ädelsten, hvilken biskopen, vid messoffrets förrättande, bar på den högra handens tredje finger,
- dalmatica, en lång, vanligen röd, guldkantad klädnad, som bars närmast öfver underkläderna, uppskuren i sidorna nedtill samt försedd med långa ärmar,
- rochetum, ett skjortlikt plagg af linne, som räckte ned till knäna, med eller utan ärmar,
- sandalia, skorna, oftast förfärdigade af rödt skinn, samt slutligen
- reliquiarium, en relikgömma.
Öfver allt detta skulle biskopens kapellan föra förteckning, i hvilken skulle vara uppräknade icke blott alla föremål, utan
