bisseraknifven och bisseraduken samt dessutom hade vård om (synes det) biskopens knif, gaffel och sked. När måltiden närmade sig sitt slut framträdde bissaren med handduk, efterföljd af ett par svenner med kanna och fat, för att bereda gästerna tillfälle att tvätta sina händer, en åtgärd så mycket nödvändigare den tiden, som det då ingalunda var allmänt att använda gaffel och serviett icke brukades. Till sist stod sällskapet upp, qvarlefvorna af maten togos till vara af redesvennen, bissaren lemnade hvad han under måltiden hade användt åt de lägre tjenarne o. s. v.
Huru eftermiddagen tillbragtes visar sig icke af handskriften, ej heller vid hvilka timmar på dagen måltiderna intogos. Helt visst gjorde ”middagen” den tiden skäl för sitt namn genom att intagas kl. 12; i öfrigt stod man tidigt upp och gick tidigt till ro. En kapelldjekne och ett par tjenare sofvo utanför dörren till biskopens sofrum.
Men biskopens hofhållning fick icke vara beräknad uteslutande på fredliga tider. Som prelaterna ifrigt deltogo i tidens politiska förhandlingar och ingalunda nöjde sig med att spela en rol inom de lägre områdena, måste de vara beredda att ibland trotsa ganska stormiga vindkast. Derföre voro ock biskopsgårdarne beredda att trotsa en fiendehär. Historien berättar, huru i Uppsala erkebiskopsgården och i Linköping, i den äldre herr Sten Stures tid, biskopsgården belägrades och äfven togs. Ett minne af den befästade biskopsgården få vi kanske se i det i sten arbetade skåp, som befinner sig i Linköpings domkyrkas kor, hvilket skåp har form af ett borgtorn med krenelerad öfverkant samt i hvarje öppning en krigare med gevär, armborst, en upplyftad sten e. d.
Af Linköpingsbiskopens borgbyggnader har ingen blifvit till våra dagar förvarad. Om deras väldiga mått och deras försvarsduglighet, utan att vara anordnade som fullständiga fästningar, kunna vi få någon aning genom att betrakta Strengnäsbiskoparnes slott på Tynnelsö, af hvilket stommen ännu finnes qvar. För detta slott ega vi ock några uppgifter, som saknas för
maten d. v. s. smaka på den, på det konungen skulle vara säker, att den icke var förgiftad. Bitsaren var således en hög förtroendeman och bekläddes hans embete ibland af riddare.
