utesluten. Den lydde: 1. ärter — 2. stekta äpplen med olja — 3. äpple- eller päronmos — 4. stekt bröd med olja — 5. stekt bröd med bigot — 6. gorån — 7. nötter, äpplen och päron.
Allt detta förekom dock allenast när biskopen hade gäster. När sådana ej funnos, var matordningen enklare, men dock grundlig. Så t. ex. serverades under vanliga förhållanden hvar söndag mellan nyåret och fastan kokött, gris, rå och höns eller hare. Söndagsmat mellan påsk och pingst var rå, färskt eller salt kokött, gås eller höns eller hjerpar, orrhöns eller ”fjäderhane”, mellan pingst och den 29 juni lamm, salt rå, salt kokött, unghöns, gris eller salt gås, derifrån till den 29 september kokött och fårkött, salt rå och unghöns, till och med den 11 november gås, efter denna dag färskt kökött eller salt hare och höns. Detta är dock allenast steken; naturligtvis serverades äfven annat.
Måltiderna intogos i flere rum. Biskopen, hans gäster och uppvaktning samt en del tjenare åto i den stora salen vid ett långt bord, honoratiores vid den ena ändan, resten vid den andra och rådde mellan de båda ändarne en stor olikhet. Allenast vid mycket högtidliga tillfällen serverades den öfre ändans mat rundt omkring hela bordet. I öfrigt var bord dukadt i den stora borgastugan, hvars väggar pryddes med skyttarnes och stallsvennens vapen, i den lilla borgastugan och i bagarestugan.
Vid biskopens bord iakttogs ett bestämdt ceremoniel, som kräfde många personers biträde. Bordet dukades af redesvennen, bordsbön m. m. lästes af biskopens kansler, såvida icke någon andlig man af högre rang var närvarande. Men läsningen vid måltiden inskränkte sig den tiden icke allenast till böner, utan förelästes ordentligen vid bordet under ledning af kapellanen. Sannolikt räckte icke läsningen hela tiden, ty tvifvelsutan ålåg det äfven spelmannen att med sin fedla eller giga bereda förströelse. Skänken (munskänken) sörjde för drycken och biskopen betjenades af bissaren[1] (förskäraren), som för sin tjenst använde
- ↑ Bissaren eller bitsaren nämnes företrädesvis under medeltidens slut; hans namn, helt visst tyskt, betecknar den som skär i bitar. Kristiern II och hans gemål uppvaktades af hvar sin bitsare under måltiderna; dennes uppgift synes hafva inskränkt sig till att skära brödet, med bitsareknifven, och skulle brödet dervid hållas i en duk, bitsareduken. Bitsaren skulle äfven kredensa
