Några tankar vid underrättelsen om raserandet af en af våra äldre kyrkor från medeltiden.
Af Sigge Ulfsparre.
Ehuru lifaktigheten att samla våra fornminnen tillhopa af
skilda bevekelsegrunder är under denna tid ganska stor, finnes
likväl hos den större allmänheten en känsla, som är af all annan
natur än ett sannt intresse för deras bevarande och vårdande.
Hvad de gamla kyrkliga templen och de uti dem förvarade äldre föremål beträffar, har man häruti en sorglig erfarenhet; det är visserligen en gifven sak, att medeltidens kyrkobyggnader myket ofta ej kunna motsvara nutidens fordringar, sedan dels gudstjensten blifvit förändrad, dels folkmängden allt mer vuxit, men det är derför ej sagdt, att det icke kan undvikas, att den ena gamla kyrkan efter den andra skall nedrifvas. Hvarför kunna de ej få stå qvar såsom herrliga ruiner och sålunda få blifva verkliga prydnader för den plats, der de befinna sig? Man kan ej säga, att de behöfvas som material för den nya kyrkan, då man nu ej bygger kyrkor af kullersten, hvaraf de flesta från medeltiden äro uppförda, hvilka nu den ena efter den andra gå sin undergång till mötes.
Uti månget gammalt tempel finnas monumentala verk, som länge skulle kunna bevaras, om blott förstörelselusten och vinningsbegäret hämmades. Tidens tand, ehuru förtärande, gnager dock ej så fort som obildade menniskors handlingssätt härutinnan.
Nyligen lästes i tidningarna en underrättelse om en gammal kyrkas raserande. Det flere hundra år gamla templet, som säkerligen ännu många tiotal af år skulle hafva trotsat tidens åverkan, måste med domkraft nedbrytas, och då man ej på annat sätt kunde få makt med sjelfva tornet, var det det
