Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne34sven).pdf/391

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
47
OM FORNLEMNINGARS VÅRD.

radikalaste att spränga alltsammans i luften. Ej kan denna handling kallas ädel, ty den är af den natur, att den väcker en känsla af bedröfvelse. Är den åter icke klandervärd, då kunna vi vänta oss hvilken dag som helst att finna våra andra gamla tempel, som nu ej kunna uppfylla tidens fordringar, och öfriga ruiner sprängda i luften; ty materialet, som nu tyckes vara hufvudsaken, är så nära till hands. Berättelsen slutar sålunda: ”Ögonblicket var högtidligt och dånet hördes på flere mils afstånd.”

Tänk, om ett och annat sådant vandalistiskt dån äfven ljuder öfver till Gotland och der kommer att utbreda samma skämda smak — måtte någon då uppträda som försvarare af Gotlands herrliga ruiner! Der skulle blifva ett rikt fält för vandaliska åtgärder, såvida den regeln skall blifva gällande, att det icke kan undvikas nedbryta de gamla vördnadsvärda templen, om folkmängden ökas. Må dessa åldriga minnesmärken få vara fredade och såsom ruiner qvarstå, vittnande för efterverlden, hvad icke allenast kraft och arbetsamhet under medeltiden kunnat uträtta, utan äfven och framför allt hvilket sant trosnit då förefans. Det gamla som skall försvinna borde väl dock ännu kunna få i lång tid blifva ett beaktansvärdt föredöme för kommande slägten.

Erfarenheten visar till fylles att penningbegäret och odlingslustan i förening med liknöjdheten äro mera öfvervägande än intresset för bevarandet och vårdandet af forntida minnesmärken. Är det på landsbygden fråga om att söka skydda en fornlemning på odelbar mark, heter det: ”den måste bort då jag vill odla platsen”.

Dessa stensättningar, som uti de flesta fall utgöra hviloplatser för de döde, anser man utan betänkande lämpliga som material vid diverse byggnaders uppförande.

För ej så lång tid tillbaka hade dessa af förfädren fridlysta grafplatser en så att säga försvarare uti mer och mindre stark förebråelse som träffade grafrubbarne; nu tyckes känslan dervidlag allmänneligen erhållit en anstrykning af råhet, då minnesvårdar, grafplatser och monumentala verk af egennyttiga bevekelsegrunder sköflas.

Värdigare vore att visa mera pietet för fädrens minnen och det är detta, som uti folkskolorna borde inplantas, ty det hörer