den för graffältet vanliga typen anträffats. Detta tycks vara en bekräftelse på den iakttagelse, man gjort, att knifven ofta anträffas i qvinnografvar[1].
I allmänhet bära fornsakerna från de »brända grafvarna» spår efter eld och torde sålunda få antagas hafva varit med på bålet. Öfver hufvud hafva de blifvit nedlagda hela och oskadade. Dock finnas undantag. Så t. ex. är det fig. 7 afbildade svärdet böjdt nära två hela slag, något som naturligtvis är med afsigt gjordt. Jernsvärdet från grafven 10 tycks äfven hafva blifvit med uppsåt böjdt. I grafven 5 hade en mängd saker blifvit hoptryckta och hopgyttrade så mycket, att de kunnat stoppas ned genom en smal kruköppning[2].
I grafven 53 hafva, såsom i beskrifningen af densamma påpekats, bitar af ett lerkärl hittats under sådana omständigheter, som göra det antagligt, att kärlet blifvit sönderslaget, innan det nedlades.
De båda begrafningsskickens ställning till hvarandra.
Likbränningen och jordandet synas samtidigt hafva användts på detta graffält. Såväl i kumlen som vid de resta kalkhällarna förekomma nämligen båda begrafningssätten, ehuru likbränningen varit förherskande i grafvarna vid rest kalkhäll och jordandet i kumlen. Dertill kommer, att tre kummel bära spår efter båda begrafningsskicken. Och de särskilda grafställena i dessa kummel hafva sådana inbördes lägen, att de afgifva ett tydligt vittnesbörd om de båda grafskickens samtida förekomst. I tvenne af dessa kummel (42 och 44) har nämligen det brända grafstället varit beläget öfverst, det obrända underst, i ett kummel (43) är deremot förhållandet omvändt.
Graffältets ålder.
De gjorda fynden lemna tydlig upplysning om graffältets ålder. Så är det under fig. 7 afbildade svärdet af alldeles
