och vilda djur, var man nämligen nödsakad att lägga ett ordentligt gruslager öfverst, och endast genom att resa upp större stenar på hvardera sidan om hällen kunde man bereda denna en fast ställning samt förebygga lutning och sjunkning.
På detta sätt synes mig den för dessa grafvar egendomliga anordning lättast förklaras.
Emedan benen äro ovanligt starkt brända, skulle man väntat sig finna en ofantlig massa aska och kol på hvarje grafställe. Detta är dock icke förhållandet. Det vill deraf synas, som förbränningen ej försiggått på samma ställe som hällen nedsatts. Antagligen har någon särskild bålplats användts, ehuru jag ej lyckats påträffa densamma.
Den andra gruppen af dessa hällar, nämligen sådana, hvilka varit uppresta vid kistor af kantsatta kalkhällar, har, frånsedt närvaron af grafkistan, samma anordning som den första gruppen. Gruslagret och stödjehällarua återfinnas äfven här. I en af dessa grafvar (21) påträffades ett skelett, i en annan (42) ett obrändt ben, i en tredje (15) några brända ben, i de öfriga intet. I ingen af dessa kistor gjordes för öfrigt något fynd.
Inom den tredje gruppen, de 11 vid hvilka ej några säkra spår efter begrafning förekommo, påträffades på 8 ställen gruslager och stödjestenar eller ettdera slaget, vid de öfriga 3 intet utom blotta hällen.
I grafvarna vid rest kalkhäll hafva blott menniskoben, inga djurben anträffats[1].
Fornsaker.
En blick på tab. II visar af hvad slag de fornsaker äro, som påträffats i grafvarna vid rest kalkhäll. De utgöras nästan uteslutande af knifvar, en- och tveeggade svärd, spjutspetsar med och utan hullingar, sköldbucklor och sköldhandtag. De peka alla hän på krigets värf och antyda, att det öfvervägande antalet grafvar vid rest kalkhäll äro mansgrafvar. Endast om tvenne torde man kunna antaga, att de utgjort qvinnografvar. I hvardera af dessa två har jag nämligen funnit en nyckel[2]. Anmärkningsvärd! är, att i dessa båda grafvar äfven knifvar af
