Ur medeltidens hvardagslif.
Anteckningar af
Hans Hildebrand.
Källor för följande anteckningar äro vår medeltids
mirakelsamlingar. Medeltiden var särdeles benägen att, med en
hög grad af ytlighet, uppfatta förhållandena här i verlden på
ett yttre sätt. Det i utvärtes måtto begångna våldet försonades
med ett yttre gerning, utan att man behöfde bekymra sig om
någon inre sinnets förändring. Den tröstande tanken om en
allt uppehållande och bevarande försyn öfvergick till tron på
ett oupphörligt, direkt ingripande af de himmelska makterna i
de jordiska förhållandena, så mycket mera erforderligt, som allt
ondt här i verlden, sjukdomar af alla slag, äfven en persons
brottsliga beteende, ansågos bero på ett direkt ingripande i det
menskliga lifvet af djefvulen och hans tjenare. Det är med full
afsigt jag begagnar orden »himmelska makter», ty det var icke
allenast Gud, som egde kraft att hjelpa, utan ock hela hären
af helgon, som stodo mellan menniskorna och Gud och som
betydde så mycket, att de icke sällan kunna anses för folket
bortskymma Gud sjelf. Man räknade på kraften af helgonens
förböner, utan att man alltid gjorde det riktigt klart för sig,
hos hvem dessa förböner skulle fällas. Ett eget exempel på
huru långt man i detta hänseende kunde gå, är en klockinskrift,
som icke sällan förekommer i England: o sancta trinitas, ora
pro nobis. Till hvem skulle den heliga treenigheten, här
förnedrad i rang till jemnlikhet med helgonen, bedja för den kristna
församlingen?!
Äfven Sverige hade egna helgon, hvilkas helighet uppenbarade sig i goda gerningar, hade heliga orter, öfver hvilka en synnerlig läkedomens kraft hvilade. Dessa helgon anropades och
