dessa orter uppsöktes af hjelpbehöfvande, som vanligen med gåfvor till fromma stiftelser visade sin tacksamhet för det de vunnit sina önskningars mål. Man var angelägen att häfda de inhemska helgonens och de egna heliga orternas anseende, och samlade derför de kringlöpande berättelserna om förrättade under, dervid vinnläggande sig om att visa, huru det helgonet hade hulpit, sedan man förgäfves hade vändt sig till andra helgon med samma böner. Man var nog naiv att icke ett ögonblick tänka på konseqvenserna af denna åsigt om helgonens olika hjelpkraft. För öfrigt lät man ibland lotten afgöra, till hvilket helgon man skulle vända sig.
Det är icke min afsigt att här ingå i någon pröfning af dessa föreställningar, men berättelserna om dessa under innehålla månget värderikt bidrag till belysande af vår medeltids hvardagslif, och det är härför, som jag nu vill för några ögonblick utbedja mig tidskriftens läsares uppmärksamhet. Min skildring skulle kunnat gjorts mycket vidlyftigare, men det har denna gång varit mig nog att meddela några karakteristiska prof.
På grund af de källor, som här användas[1], torde det vara i sin ordning att i första rummet tänka på de plågor, som hemsökte menniskorna. Äfven dem torde vi få räkna till hvardagslifvet, ty om än det slägte, som under medeltiden bodde i vårt land, var kraftigt, så var det ingalunda fritt från sjukdomar. Frön till sådana finnas alltid, och under en tid då läkekonsten var ringa och de, som egde kunskap deri efter tidens mått, voro helt få, var det nödvändigt, att i de allra flesta fall fingo sjukdomarna taga sin naturliga gång och, då de ej i tid hämmades, antogo de ock oftare, än hvad nu är händelsen, en elakartad karakter. Till på köpet ansågs det den tiden af mången vara en dygd att icke söka bjelp af mensklig klokskap. För
- ↑ De mirakelsamlingar, som för det följande blifvit använda äro: Miracula sanctæ crucis Stockholmiæ, tryckt i Uppsala 1725 (»helga korset» var en bild af Christi korsnedtagning i Stockholms dominikanerbröders kyrka); Miracula s. Erici och b. Henrici (i Scriptores rerum Svecicarum medii ævi, del 2); Miracula b. Birgitte och b. Katarine (i tredje delen af Scriptores), derstädes icke fullständigt aftryckta, hvilket man må beklaga, alldenstund dessa berättelser, äfven om de äro utan värde för den politiska historien, äro af högsta kulturhistoriska intresse.
