person belades med bojor om hand och fot och i de fall, då han visade benägenhet att bitas, stoppades en klafve munnen. Ett sådant behandlingssätt kan den nuvarande läkekonsten icke godkänna, men vi få dock icke deruti se ett bevis på, att man under medeltiden var hjertlös mot de sjuka. Man var i alla lifvets förhållanden litet hårdhändt, utan att dermed mena något ondt, och de fasta bojorna voro i fall som dessa en skyddsåtgärd. Tvärtom framlyser ur mirakelberättelserna mycket medlidande med de sjuke och stor villighet att följa dem till heliga orter, för att å dem söka den bot, man icke kunde hoppas af naturliga medel. Jag har icke sett mer än ett fall, då ovilja mot sådan from afsigt visat sig. En man hade legat illa sjuk, men tillfrisknade, då han hade utlofvat, att förrätta sin andakt inför den undergörande bilden i Stockholms dominikanerkyrka. Då han var färdig att infria sitt löfte, begynte hans hustru knota deröfver, att man skulle försumma sina husliga pligter för sådana der dumma vallfärder, men som mannens sjukdom ögonblickligen öfverflyttades på henne, ändrade hon snart sinne.
Tron på ett närmare förhållande mellan djelfvulen och själens sjukdomar tillhör icke medeltiden allenast, utan sträcker sig äfven öfver längre perioder af den nya tiden och har ännu under denna framkallat så ohyggliga företeelser som hexprocesserna. För studiet af folkpsykologien äro dessa företeelser af den största vigt, och jag anser mig derför böra här återgifva några af mirakelsamlingarnas berättelser.
Stundom visade sig denna åkomma ganska lindrigt: man sjuknade plötsligt in och såg syner, hvita qvinnor eller onda andar. Den förra synen kan näppeligen anses såsom något betänkligt, har ej heller alltid betraktats som en sjukdom. Berättelserna från den heliga Brigittas barndom visa tvärtom, att sådana syner räknades för uppenbarelser och för något godt. På ett svårare stadium befann sig denna sjukdom, så snart den yttrade sig i vildhet eller stor oro. En dräng, som blifvit »afveta» kastade sig i brunnen, en annan, som blifvit rasande, skar af sig strupen. En flicka hade blifvit besatt af en »fanatisk ande», kunde aldrig sofva, utan sprang nattetid omkring i rummet naken, och gapskrattade, alldeles som barn, när de leka tillsammans.
