så vidt som sjukdomen icke hänfördes till sina naturliga orsaker, utan ansågs vara antingen en Guds hemsökelse, hvilken icke borde med menskliga medel afvärjas, eller ett verk af djefvulen, mot hvilken all mensklig makt var fåfäng, kunna vi lätt förstå denna passivitet.
De åkommor, som i mirakelberättelserna oftast omtalas, äro följande.
Utom af den stora döden hemsöktes Sverige under medeltiden af den ena svåra farsoten efter den andra, och sådana omtalas någon gång i mirakelberättelserna, men dem må vi lemna å sidan, såsom icke hörande till hvardagslifvets företeelser. Vanliga voro deremot febersjukdomar, som ibland varade i flere år, skälfva (= frossa) och våldsam värk i olika delar af kroppen. Det omtalas sådan värk i hufvudet, att ögonkloten hängde ut ur hufvudet och benen, som omsluta ögonhålen, började ruttna och falla bort. En dräng omtalas, som i sexton veckor hade så våldsam tandvärk, att till sist tänderna föllo ut och käkarna började ruttna bort. Värken var ibland förenad med uppsvällning af den lidande delen eller af hela kroppen eller ock med fullständig utmärgling. Så berättas det, att k. Birger ett helt år var mycket illa sjuk, så att, heter det, köttet, skinnet och senorna torkade bort.
Likaledes omtalas mycket ofta blindhet, döfhet och plötsligen påkomna förlamningar, träffande ibland hela kroppen, ibland större eller mindre del deraf; den ena kunde med möda krypa fram på händer och fötter, den andra släpade sig på bakdelen och händerna från ett ställe till ett annat. Midt under det dagliga lifvets arbete eller en ledig stunds förlustelse kom ett sådant anfall och spridde bland de kringstående förskräckelse, så mycket mera, som man var mest benägen att i dessa åkommor se verkningarna af något helt annat än naturliga orsaker. I en mirakelsamling heter det om en person, att han »fick ett anfall af epilepsi eller blef af djefvulen besatt», men så stor fördomsfrihet, att man tvekade i valet mellan olika förklaringar, synes hafva varit mindre vanlig.
Så mycket villigare var man att ana, det djefvulen haft sin hand med i spelet i alla de fall, då sjukdomen yttrade sig i form af vansinne, mer eller mindre våldsamt, mer eller mindre farligt för patienten sjelf och för de omgifvande. En sådan
