kunde icke frambringa ett ord. Man tillkallade en klok gumma, som gjorde öfver henne sina konster, men hon blef sämre i stället för bättre och såg djefvulen uppenbara sig i gestalt af hvarjehanda djur, hästar, vargar, hundar och ormar. En klok gubbe tillkallades, som läste öfver henne och band hemlighetsfulla ting om hennes hals, — vi se, huru signeriets konster hafva gamla anor, — men hon blef alls icke bättre. Emellertid växte hon upp och, trots sjukdomen, blef hon gift. Då kom det till en kris. Tre dagar derefter kom djefvulen, som icke kunde tåla, att hon ingått i det heliga äkta ståndet, slog henne, så att hon föll omkull, samt snörde samman hennes knän, så att hon ej kunde skilja dem åt, ej gå. Detta skedde är 1375. Följande året fann man det nödigt att söka bot och begaf sig till Vadstena med den sjuka. Djefvulen, synbar allenast för patienten och klädd som en herreman[1], sluter sig till sällskapet och springer omkring, men har det missödet att halka på isen och falla kull. Qvinnan berättade detta för sina följeslagare, hvilka brusto ut i gapskratt. Djefvulen, förgrymmad deröfver fattar en man i fötterna och slår honom handlöst i isen, en annan slår han med ett tillhygge för munnen. När de under vandringen kommo till Linköping, buro de in den sjuka i domkyrkan; då måste djefvulen stanna utanför kyrkogården och vänta. Slutligen kommo de fram till Vadstena. När vagnen, i hvilken qvinnan var nedlagd, stannade utanför kyrkan och folk strömmade till, grep djefvulen henne vid fötterna och lyfte hela menniskan i vädret, för att sedan låta henne falla tillbaka ned i vagnen. Derefter bars hon in i kapellet, hvilket icke tycktes hafva varit nog heligt för att hålla djefvulen ute: han ansträngde sig för att draga ut qvinnan igen, dock utan att lyckas. Prester och folk stodo kring henne, der hon låg på golfvet, och man sjöng öfver henne från och med söndagen till och med torsdagen. Djefvulen,
- ↑ Den hel. Brigittas stiftelse höll på gammalmodighet i drägt och ville ej veta af de nya moder, som, komna från utlandet, alltmer vunno insteg. Vi se det af hvarjehanda förmaningar i fru Brigittas uppenbarelser, af ett yttrande i klostrets minnesbok, rörande en adlig qvinna, hvilken uppgifves vara den sista, som ännu bar den gamla, ärbara drägten, vi se det slutligen af mirakelberättelserna, som fira hel. Brigittas minne, ty i dem framhålles mer än en gång, att djefvulen uppträdde klädd som en nymodig herreman.
