drifven till det yttersta, tog henne och slog henne mot väggen, så att de kringstående qvinnorna, uppfylda af medlidande, fälde bittra tårar. De kände på henne och funno i magen en hårdnad, och djefvulen sade: »den du har i magen är värre än jag». Slutligen på fredagen tog man upp den heliga Brigittas hufvud ur skrinet, der hennes heliga qvarlefvor förvarades, och lade det uppe på den sjukas hufvud, och man band på hennes bröst ett litet silfverkors, som fru Brigitta hade fört med sig under sin vallfärd till Palestina och som hon hade lagt på den heliga grafven, för att det skulle få andel i den heliga kraften, som tillhörde Herrens hvilostad. Qvinnan, som af detta kände lisa, kysste en gammal prest vördnadsfullt på handen. Fåfängt sökte djefvulen tubba henne att kasta från sig hufvudskallen och korset samt kyssa hans hand. Då märkte han, att hans tid var ute och han rusade bort, utropande: »ve, ve, jag kan ej mera göra dig något». Han kom ej mera åter. Qvinnan låg förlamad på golfvet, men redan dagen derpå var hon frisk.
Man behöfde icke föra den sjuke till det heliga rummet, utan kunde han eller hon tillfriskna allenast man lofvat att dit göra en vallfärd. Detta är ock ett drag af medeltidens hvardagslif: de vallfärdande, som utan linne, med yllekläderna närmast kroppen, och med bara fötter, vandrade till heliga orter för att der betyga sin fromhet och sin tacksamhet, hvilken regelbundet sökte sig ett yttre uttryck i gåfvor, särskildt af votivgåfvor, som vanligen bestodo af vaxbilder af de kroppsdelar, som varit hemsökta af sjukdomen. Som vördnaden för något särskildt helgon eller en särskild helgedom voro smittande, vände sig ofta personer i samma ort till samma håll med sina böner och löften, och när de vunnit hvad de åstundat, vandrade de samman, för att hembära sin tack, och framkomna berättade de för lyssnande skaror, hvad dem hade vederfarits, — naturligtvis till fromma för helgonets dyrkan och helgedomens anseende.
Mirakelberättelserna låta oss kasta blicken i ett annat slag af nöd, som hörde till medeltidens hvardagslif åtminstone under vissa perioder. Jag menar den godtycklighet och den hårdhet, hvarmed de store och deras fogdar, i all synnerhet utländingar, behandlade lägre stående, och den osäkerhet, som rådde i landet.
