Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne34sven).pdf/460

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs


116
johan nordlander.

Om presten Tegnander i Ragunda berättas bland annat, att han hade sådan makt öfver väder och vind, att han kunde hejda den svåraste storm och det stridaste regn.

Dessa trollkunniga prester torde emellertid hafva vida öfverträffats af en embetsbroder i Resele, hvilken ännu lefver friskt minne under namnet Spå-Herr-Ola. Sannolikt är han den Olaus Stenson, som enligt Hülphers[1] vardt kyrkoherde derstädes år 1585.

Det berättas om honom, att han en gång råkat i oenighet med invånare i byn Vingnäs, emedan han mot deras vilja ville uppföra sina fäbodar på deras skog, och att han genomdrifvit sin vilja på följande sätt. På midsommardagen, då alla Vingnäsboarne utom två gamla gummor voro i kyrkan, fick man genom fönstren se Vingnäs by och berget stå i ljusan låga. Alla rusade naturligtvis ut och främst Vingnäsboarne, som öfverlastade sina båtar och omkommo, innan de nådde byn. Gummorna, som voro hemma, hade emellertid ej märkt någon vådeld, hvarför det var tydligt, att herr Ola hade åstadkommit denna synvilla för att bringa sina motståndare om lifvet; och han skall också sedan hafva bygt fäbodarna på det ställe han önskade.[2]

Spå-Herr-Ola hade en dräng, som gerna ville komma ur tjensten. Då detta ej kunde ske på annat sätt, hade han gjort upprepade försök att rymma, men dessa hade alltid strandat mot husbondens trollkunnighet. Nu hade han hört, att om han på flykten toge all sin egendom med sig, det största med det minsta, så att ej den allra obetydligaste småsak vore qvar, så skulle presten ej kunna trolla honom tillbaka. Han iakttog detta på det noggrannaste och flydde öfver åt Norge. Han var ock lyckligen kommen öfver norska gränsen och var så nära

  1. Hülphers, Fierde samlingen om Ångermanland, Westerås 1779.
  2. Betecknande är det sätt, hvarpå han enligt sägnen påföljande söndag i predikan omnämnde sitt illdåd. Han medgaf, att han handlat illa, »men», sade han, »jag säger nu, såsom jag sagt förr, Ni skall göra som jag säger, och ej som jag gör». Han skall nämligen hafva varit en mycket god predikant men — såsom sägnerna om honom nogsamt visa — ej så oförvitlig i sitt lefverne. Nyssnämnda ord voro derför en vanlig och väl behöflig varning till åhörarne.