sägner omnämna äfven spå-sändningar af sådan beskaffenhet, att då två sådana, som utgått från tvänne mot hvarandra fiendtliga trollkarlar, en gång mötts, en väldig brottning, snarlik Fritjofs och Atles, kunnat uppstå dem emellan. På marken, der striden stod, undanröjdes stockar och stenar, skog och jord, och någon växtlighet skall sedan aldrig halva visat sig derstädes.
I synnerhet är man rädd för s. k. tattare, kringvandrande tiggarfamiljer, ofta från Norge, som ej sällan hota att hämnas, om de icke få hvad de begära. För att då göra deras uppsåt om intet är det godt att kasta en eldbrand efter dem, när de aflägsna sig. Sina kor tro bondgummorna ofta vara förgjorda af trolldomskunniga ovänner, och tron härpå är ännu så stark, att författaren, vid samlandet af kreaturs namn för en uppsats om sådana, flere gånger ej fått några upplysningar härom af fruktan, att han hade några ondskefulla afsigter.
Konsten att medelst trolldom tillfoga någon skada torde emellertid vara föga känd, ty oss har det ej lyckats att få en enda uppgift på tillvägagåendet dervid. Vi öfvergå derför till att redogöra för vidskepliga bruk i afsigt att göra godt.
Den nämnda konsten att återskaffa stulet gods skall vara bland det svåraste i trolldomsväg, hvarför det ej heller är så många, som befatta sig dermed. För de medel, som trollkarlen härvid brukar, kunna vi visserligen ej lemna någon uppgift, men den bestulne får vanligen af honom några dunkla och tvetydiga uppgifter på tjufvens bostad, och en viss tid utsättes, inom hvilken det stulna bör vara återstäldt. När så tjufven infinner sig, säges han ha en hisklig brådska (se ofvan under historien om pastor Gilljam), och vanligtvis går han baklänges, när han lemnar det stulna i egarens händer. Denne bör då ej på något sätt visa sig vred, snarare tvärt om. — Exempel finnas derpå, att tjufvar skyndat att återställa det stulna, så snart de hört, att den bestulne vändt sig till någon trollkunnig.
I sammanhang härmed må nämnas, att berättelser finnas om trollkarlar, som utan vidare undersökningar på rak arm kunnat upplysa, hvarest hästar, som varit släpta på bet i skogen, uppehållit sig, eller ock sända dem till egarens hem. Så berättas det om en man från Strinne by i Multrå socken, att han omöjligen kunde finna åter sina tre i skogen släpta hästar. Som han hade sig bekant, att i Jemtland fanns en
