Föreställningen om bären är allmänt känd bland allmogen, och en och annan finnes ännu, som tror på hans tillvaro. Om t. ex. ens kor sina af hastigt, får man höra, att skulden kastas på någon illasinnad grannqvinna, hvars bäre tros fara in i den andras ladugård genom gödselgluggen eller genom något hål i golfvet. I Sånga socken fanns för några år sedan en backstuguqvinna, som hade ganska god tillgång på allt hvad hon behöfde, och då man ej kunde göra sig så noga reda för, hvarmed hon förtjente sitt uppehälle, så antogs ganska allmänt, att hon hade en bäre.
Jordgods är namnet på skatter af hvad slag som helst, som finnas i stenrösen, ättehögar, grafkummel och äfven annars. Skatternas tillvaro på ett ställe tillkännages deraf, att draken, på hvilken många ännu tro, slår ner, der de finnas. När man skall gräfva efter jordgods, bör man välja natten och i synnerhet midsommarnatten, och vare sig man är ensam eller i andras sällskap, så skall man omsorgsfullt undvika att yttra något enda ord och ej heller låta störa sig af några besynnerliga syner eller dylikt, som frestar en att upphöra med arbetet. Många sägner omtala, huru personer stundom bestått profvet, stundom ej; vi anföra här några.
När två karlar en midsommarnatt grofvo efter jordgods, kom en stor oxe, i hvars horn de togo fatt. Nu bar det af genom sjöar och forsar, öfver berg och backar, men de höllo ändock envist uti, fast eldslågor stodo ut genom både nos och anus. När solen rann, gjorde de emellertid den glada upp täckten, att de höllo i handtagen på en guldkista.
Tvenne andra guldgräfvare voro en gång just nära att få fatt i hornen på en oxe, då en räf kom springandes förbi med hisklig fart. Kort derefter kom en gammal gumma linkandes samma väg och satte sig hos karlarne. När hon hvilat en stund, bröt hon upp sägande: »jag får väl sta’ gå, om jag skall hinna upp räfven i dag.» — »Jo djäklar ock!» utbrast en af gräfvarne, och dermed var naturligtvis deras företag misslyckadt. — På samma sätt gick det en annan gång för tvenne dylika skattgräfvare, ty då de blefvo varse en mus, som drog ett halmlass, kunde de dervid ej återhålla sin förvåning.
När två skattsökare i Ragunda socken just voro nära att göra ett fynd, fingo de se sin by stå i röd låga och lemnade
