tillhörighet, som kastade, och om tomten stjäl hö ur en lada, så utestänges han, i fall man slår små stålspikar i en stock dörröppningen. Oroar han hästar i stallet eller korna ladugården, så afhålles han derifrån genom att slå sådana spikar i migbårsstocken (migbår = fördjupning för spillningen i golfvet strax bakom hästar och kor). Personer som »råkat för» pläga ock bära stål på sig eller hafva det hos sig sängen.
När man draggar efter en drunknad person, har det (åtminstone förr) varit brukligt att taga en tupp med i båten i den tanke, att han skulle gala, när båten vore i närheten af liket.
När katten tvättar sig, säges han vänta främmande. Derför bådar det ock, då skator hoppa på gården.
Ännu återstår oss att omnämna spöken och gengångare. Hvad de förra vidkommer (hvilka här kallas skrömt; på ett ställe, der sådana visa sig, säges det vara oknytt), så är föreställningen om dem mycket svälvaude. De visa sig på kyrkogårdar, i vissa dalar, der landsvägen går fram och på ställen, der gräsligare mord skett, eller ock gifva de sig till känna genom egendomliga ljud. Anmärkningsvärd är härvid den vidskepliga fasan för döda. Så vågar ej någon af fruktan för spöken ligga i ett rum, der någon står lik. Hülphers omtalar med afseende härpå, att på hans tid plägade man Edsele strax efter någons död utanför huset uppbränna den halm, på hvilken han legat. Om man före begrafningen kysser ett lik, slipper man se personen spöka. — Gengångaren är en aflidens vålnad, som besöker något ställe, hvilket han under lifvet haft kärt. Så gå snikna personer igen pä de ställen, der de haft sina skatter gömda.
Bland annat förtäljes det om en prest i Resele vid namn Nils Berg, vanligen herr Nisch kallad, att han, som var en mäkta rik man, vid ett befaradt anfall af ryssarne gräft ned sina skatter i Resele-niporna, och att han sedermera, då faran var öfverstånden, ej lyckats återfinna dem oaktadt flitigt sökande; men långt efter sin död skall han om nätterna hafva fortsatt att söka och högljudt tillkännagifvit sin sorg.
Särskildt märkas härvid gengångare efter oäkta barn, som mördats af sina mödrar, innan de blifvit döpta. Dessa kallas utbördingar. Sju år efter mordet gifver sig utbördingen till känna för modrens slägt, som då blir mycket svårt utsatt för
