hans förföljelser. Härifrån har man fått ordstäfvet: »utbördingen är värst mot slägten.»[1]
Vi öfvergå härmed till redogörelsen för de minnen af våra förfäders religion, som ännu lefva på folkets läppar.
Först må då anmärkas, att enligt ortnamnens vittnesbörd hafva gudarne Tor och Frö samt möjligen Ty och Ull här varit dyrkade. Uppfattningen af åskan såsom framkallad af Tors resor är helt och hållet glömd, men likväl brukas allmänt uttrycken torn gå(r) och det tore (= torar).
Minnet af allfader Oden ligger till grund för föreställningen om den så kallade qvarn-gubben. Denne är nämligen en gammal man med blott ett öga, hvilket dock sitter midt pannan, och lång, krokig näsa. Af honom kan man få lära sig spela, och det mästerligt. En som ville lära sig detta af honom gick två torsdagar till en qvarn, utan att han fick höra någon spela, men tredje gången fick han lära sig och blef så skicklig, att vid hans spel rörde sig allt som fanns i rummet, både bord och stolar, hvarför man alltid måste utföra allt sådant, innan dansen tog sin början. Det var just Neckens polska, som så lifvade all ting. Af Necken i egenskap af sjö- eller hafs-gud är det flerstädes inom landskapet förekommande ortnamnet Necksjön bildadt, ehuru Necken nu sjunkit till betydelsen af satan, mörkrets furste, så att man äfven svär vid honom. Dock äro sådana svordomar ansedda för ganska lindriga. Qvarn-frun, som någon gång omtalas, är väl att anse som qvarngubbens hustru. Hon spelar ej alls någon framstående rol.
Om sålunda de gamle åsagudarne drabbats af glömskan, så hafva åtskilliga andra i den fornnordiska litteraturen kända mytologiska väsenden behållit sig i så mycket lifligare minne. Sådana äro rå (väl rättare: råd), tomtar, jettar och vättar.
Rå äro af två slag: sjö- och skogs-rå. Det förra råder öfver sjöar, det senare, hvarom vi ej äro stånd att lemna några närmare upplysningar, torde väl att sluta af namnet herska
- ↑ Rörande öfriga vidskepliga kurer och föreställningar hänvisa vi till Hülphers’ nyss anförda arbete sid. 308—311, 332—333; Harald Malmberg, Bidrag till en beskrifning öfver Ytterlännäs socken i Södra Ångermanland, Upsala 1875, sid. 71—73; och Karl Sidenbladh, Allmogemålet i Norra Ångermanland, Upsala 1867, der strödda uppgifter finnas i ordboken.
