Flerstädes sägas kyrkbyggnader ej kunnat fullbordas på det påbörjade stället, emedan hvad som bygts om dagen nedrifvits om natten, hvilket berott derpå, att vättar haft väg fram på det stället. Så har det t. ex. varit med Resele kyrka. Om Sånga kyrka vet man förtälja, att försök först gjordes att bygga i Brådom, der som kyrkhögen nu ligger, men att här gick såsom nyss nämndes. Man öfvergaf då platsen och flyttade till närmaste by Para, men ej heller här ville det gå framåt med byggnaden, hvarför man beslöt att bestämma kyrkans plats på det sätt, att man satte en häst med förbundna ögon för en stendrög (åkdon, hvarpå sten forslas) och lät honom gå, hvart han ville, och han skall då hafva stannat, der Sånga kyrka nu står.
I likhet med öfriga här behandlade mytologiska väsen säges vättarne numera sällan uppenbara sig, men tron på dem är dock ännu ganska allmän.
Mycket återstår ännu, för att vår framställning skulle i
någon mån kunna anses fullständig, och särskildt gäller detta
redogörelsen för vättarne, men det anförda torde vara nog för att
gifva en föreställning om den vidskeplighet och vantro, som
ännu i våra dagar lefver qvar.
