hemkörd, ock tänkte derför, att han skulle halva något fel på synen och hörseln, som præsenterat slik händelse. Men som han det icke kunde märka utan stod länge och säg på pigan samt boskapen, som gick och betade sig, ty ropade han på henne och frågade, hvad djefvuls spöke hon vore. Hon svarade: Hä giör däg nog lika. Sedan har hon gått med sin boskap längre fram, och han efter henne; men då hon kommit till ett berg, har pigan och boskapen lika som farit der in och icke synts mera.»
Vättarne ega stor makt öfver nyfödda och odöpta barn, som de kunna byta till sig emot egna foster, hvilka, då de uppfostras af menniskor, vanligen blifva kroppsliga och moraliska missfoster och kallas bytingar eller bortbytingar. Oftast är hufvudet ovanligt stort, ty det är endast detta som växer. Vilja föräldrarna akta sig för att få en sådan byting, böra de lägga några blad ur en psalmbok och en bit stål i sitt odöpta barns vagga. (N. L.)
Bland alla de sägner, som vi hört om vättarne, är det endast få, som omtala, att de röfvat barn till sig. Förhållandet vid ett sådant tillfälle var följande. Barnets föräldrar lemnade det en söndag, då de gingo till kyrkan, i en gudmoders vård. Hon kom emellertid först en stund efter det föräldrarna voro gångna, och under tiden hade vättarne tagit tillfället i akt och stulit barnet, som var en gosse. Han var derpå hos vättarne tre år, dock kunde han emellanåt besöka sina föräldrar, men omöjligt var det för dem att åter få honom i sitt våld. Då de bjödo honom på mat, svarade han, att han fick bättre föda af sin matmoder och åt ej. Till sist bådo de honom fråga vättarne, hvarigenom de hade fått sådan makt öfver honom, och härpå fick han det svaret, att vid dopet hade ett stycke i döpelseformuläret omfarits, och derigenom hade han kommit i deras våld. En mycket berömd kyrkoherde skall då hafva tillkallats och genom nytt dop löst honom ur förtrollningen. Den åldrige mannen lefver ännu i en by Bodum Norra Ångermanland och kallas allmänt Viter-Gustaf. — Vättqvinnan skall hafva sagt, att nämnde prest och en till voro de ende emellan den trakten och Hernösand, som hon fruktade för.[1]
- ↑ En spökande qvinna i trakten af Solefteå har i likhet härmed sagt sig ej frukta någon annan prest än den sid. 117 nämnde doktor R—n.
