Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne34sven).pdf/553

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
209
TISDAGEN DEN 24 AUGUSTI. TREDJE FRÅGAN.

ändamål kring dess kuster ett stort antal kolonier. Af dessa behöfver jag ej nämna mer än en, nämligen Olbia, som låg i grannskapet af det nuvarande Nikolajew. Derifrån gick handeln upp efter floderna Dnjeper, Pregel och Weichsel till kusten af Östersjön. Man har funnit en mängd grekiska mynt och hvarjehanda andra saker utmed södra stranden af Östersjön, som de gamle kallade den norra oceanen. Handeln fortgick, såsom man af dessa mynt kan se, genom flera århundraden, och förmodligen upphörde eller åtminstone minskades den först, när romarne började drifva handel vid Östersjön. Det finnes massor af romerska fynd vid södra Östersjökusten, och dessa härstamma lika naturligt från romerske köpmän, som fört dem dit. Man har till och med funnit deras grafvar der. Äfven grekiska grafvar har man trott sig finna i de ryska Östersjöprovinserna. På vägen mot Nordsjön äro äfven sådana grafvar funna, hvilkas innehåll tydligt gifver till känna, att de äro romerska. Det var bernstenen, denna af de gamle mycket omtyckta vara, hvilken de begagnade till rökelse i sina rum, till prydnad åt sina qvinnor och till hvarjehanda andra saker, det var denna eftersökta dyrbarhet, som lockade de klassiska folkens köpmän upp åt Östersjön. Och det är från Östersjöns södra kuster, som någon handel på våra trakter först kunde komma i fråga. Det var dock dessutom äfven en annan handelsvara, som drog de gamles uppmärksamhet hit, nämligen pelsverken. Jagten synes hafva varit ett ganska betydande yrke den tiden, och de gamla författarne tala mångenstädes om, huru rik nordbon var, som hade så godt om dessa kostbara skinn, på hvilka de gamle satte så högt värde. Att denna handel fortgått åtminstone ända in i sjette århundradet efter Kristi födelse, se vi ganska tydligt hos den latinske författaren Jordanes, som lemnar uppgifter derom. Samtidigt med honom lefde en grekisk författare, Procopius, hvilken berättar märkliga ting om Tule, hvarmed icke menas något annat än Skandinavien. Han säger sig af folk, som varit der, hafva erhållit allehanda märkvärdiga beskrifningar, och, då han gifver sig in på de etnografiska frågorna, börjar han med ett långt tal om lapparne. Han talar om, huru lappgummorna hänga upp sina barn i korgar i träd och lägga renfett i munnen på dem för att stilla deras sorg för ögonblicket. Denna beskrifning passar