dagar förnyats, hvarigenom dess ursprungliga jemnhet och fyllighet måhända något lidit och gifvit vika för en bjärthet, som ej fullt stämmer öfverens med de allvarliga och fint hållna panelningarna eller med hela rummets förnäma karakter. Emellertid kunna vi, trots dessa små brister, ej undgå att ytterligare fästa uppmärksamheten på att detta gamla konungsmak, som i ädelt arbete står ensamt i Sverige, är ett af de skönaste och stilrenaste verk, som hela renässansen i Norden kan förete. Der råder i dessa sirligt inlagda ornament med deras rikt vexlande former en sådan utomordentlig smak och ädelhet i färgval och teckning, att de ovilkorligen hos åskådaren väcka lifligt intresse och beundran, hvartill i ej ringa mån den lyckliga, om ock delvis något moderniserade, återställelsen väsendtligt bidrager. Det hela är visserligen ett verk af tyska konstnärer, men som säkert kan anses, att hertig Eriks smak äfven fått göra sig gällande; man vill till och med veta, att riksvapnet på dörren till detta gemak skulle vara egenhändigt inlagdt af Erik. På dörren står "Ericus XIV”, men denna inskrift kan naturligtvis icke vara utförd under hans vistelse på slottet, helst gemaket först blef fullt färdigt 1564. Den, som emellertid omtalar att Erik skulle sjelf utfört vapnet, är hans historieskrifvare, Erik Göransson Tegel, son till Göran Persson, som dessa år vistades hos hertigen på Kalmar; och det är sålunda en hemulsman, hvars utsaga ej är att utan vidare förkasta. ”Hertigen”, så falla hans ord, ”var mächta konstrijk på kopparstijkning och inlagt arbete, såsom — — panel och dörrar på Calmare slott inlagda med hans vapen utvijsa”.
Vidare märkes, i afseende på inredning, drottningsalen i norra flygeln (13), hvars tak 1555 helt och hållet målades af Lasse målare, men af hvilken dekoration ingenting finnes i behåll; och slutligen ombildades äfven flere af de andra rummen för större beqvämlighet, men ej heller af denna inredning finnes något spår qvar. Mot slutet af Eriks tid utfördes, som vi förut anmärkt, egentligen endast befästningsarbeten under Jacob Richters ledning; det var en ny bekräftelse på den redan af de gamle kända lagen, att vapenbullret förstummar sånggudinnornas röst och fäller mejsel och palett ur konstnärshanden, en sorglig sanning, om hvilken särskildt den svenska konstens historia ofta nog skänker oss påminnelser. Richter lyckades
