mot dessa herrars. Herr Bergs yttrande beträffande mig stöder sig på ett muntligt samtal. Jag hade då icke till hands den källa, der min åsigt förekommer i tryck uttalad, och derför har herr Berg icke rätt uppfattat min mening. Jag har icke velat uttala en positiv sats i en fråga som denna, och min åsigt sammanfaller ovilkorligen med de öfriga herrarnes, ty fastän den icke är fullt utvecklad, går den dock icke ut på annat än att stenåldersfolket bodde på dessa stora höjder, som ligga mycket högre än det öfriga landet, och må hända äfven på de mindre öarna. Jagten var deras väsentligaste näringsfång, och något annat villebråd hade de ej än just dessa vilda djur, sälar, sjöfogel och dylikt, som då bebodde vår skärgård, dit dessa berg hörde; detta bevisas deraf, att vi ha skalbackar på ända till 500 fots höjd öfver hafvet. Min åsigt är således den samma som herrarnes, eller att fornfolket bodde här, och att dessa pilspetsar vitna om, att de användes på de platser der de finnas. Hvad angår de många flintskärfvor som uppsamlats på norra elfstranden, ber jag herrar fornforskare akta sig för att hänföra alla sådana till sitt område och till stenåldern. Det är icke så länge sedan vi lefde i en stenålder, och vi göra det på visst sätt ännu. Det är icke så länge sedan flintan hörde till de vigtigaste utensilierna för vårt dagliga lif, och många äldre personer minnas säkerligen ännu, huru man förr vandrade ut på landet och slog flinta till husbehof. Så gjorde man åtminstone i Lund. Man slog då ofta flintorna alldeles i stycken, hvarvid skärfvor uppkommo. På en sådan plats som Göta elfs mynning, hvilken otvifvelaktigt mycket tidigt varit bebodd och i senare tid varit så starkt befolkad, har man säkerligen haft stort behof af flinta, och liksom Hisingsbon nu för in till staden ägg och andra produkter, så förde han förr in flintor och sålde dem till stadsborna. Flintan förekom ock i handeln och spriddes till trakterna längst uppe i vår nord, hvarom jag kunnat öfvertygat mig under min vistelse i Lappmarkerna. Der funnos flintor öfver allt; de användes till gevär och afyttrades af handlande. Men der fanns icke blott bössflintor, utan man hade äfven slagflintor, som kommit från Tyskland. Således anser jag en stor del af de flintor, hvilka icke kunna hänföras till hvad jag vill kalla typerna frän stenåldern, vara lemningar från den tid, då man begagnade flinta i dagligt bruk. Hvad särskildt beträffar
