Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne34sven).pdf/93

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
87
MÅNDAGEN DEN 14 JUNI. BERGS FÖREDRAG.

här blifvit förfärdigade på några få ställen och från dem förda till andra trakter, eller om de blifvit tillverkade litet hvarstädes i landet. Upptäckterna af flintverkstäder i det ena landskapet efter det andra gifva det resultat, att man i trakter vida längre mot norr, än vi för en tid sedan hade anledning antaga, idkat en sådan tillverkning af flintsaker. Ett af de märkligaste fynden är icke nytt, men torde vara mindre bekant. I trakten af Skellefte har man funnit icke blott ett stort antal flintsaker utan äfven en mängd flintskärfvor och några flintstycken, som tydligen varit råämnen.

Detta fynd leder tanken in på den frågan: hvarifrån har stenåldersfolket fått sin flinta? I Skellefte finnes ingen naturlig flinta, det är alltså ingen annan möjlighet än att den flinta, som der bearbetats, blifvit ditförd såsom råämne. Annat är förhållandet i södra Sverige. Jag har af professor Torell fått upplysningar, som göra det temligen påtagligt, att naturlig flinta finnes i åtskilliga landskap, der man hittills trott, att sådan icke skulle förekomma. Den utgör såsom bekant en bildning från kritperioden. I Vestergötland återstå visserligen inga stora lemningar från denna period, men man har bevisat, att lager af krita och flinta betäckt Vestergötlands mark. Kritan har spolats bort, under det att flintan, som icke är löslig i vatten, har förts af detsamma längre eller kortare stycken, men förblifvit oförstörd. — Jag tror också, att geologerne äro af den åsigt, att de flintstycken, som anträffas i Vestergötland och Bohuslän, möjligen äro komna från de kritlager, som en gång betäckt dessa trakter. Således skulle tillgång på naturlig flinta under stenåldern funnits uti dessa delar af Sverige, der sådana fynd icke förr än under senare åren ådragit sig allmän uppmärksamhet. Det är klart, att detta förhållande är af stor vigt; ty, för att återkomma till den storartade utvecklingen af stenåldersindustrien i Sverige, denna kan endast hafva berott på två omständigheter: den ena rik tillgång på god flinta, och den andra Nordens aflägsna läge, hvilket hade till följd, att det långt senare än andra länder fick röna metallindustriens inflytande.


Intendenten Malm: Då herr Berg i sitt intressanta anförande citerar mig och en af de herrar, som här haft ordet, instämt med honom, så synes deraf som min åsigt vore stridande