JOHN ERICSON.
I bergsmannen Olof Ericsons anspråkslösa hem, vid Långbanshytttan i Fernebo socken af Wermland, växte i början af detta århundrade tvänne barn, vid hvilkas vagga de blida nornorna synas hafva uttalat sina vackraste löften. Ur fattigdomens och obemärkthetens skugga hafva de båda genom det egna arbetets kraft höjt sig till anseende, rikedom och inflytande: båda hafva de fört det gamla fosterlandets runor med ära. Den äldre af dessa bröder, Nils, slutade för några år sedan sin ärofulla, bana såsom öfverste och chef för Sveriges jernvägsbyggnader, den yngre brodern, John, har genom snille och kunskaper bragt sig upp till verldens erkändt förste nu lefvande ingeniör och genom sina mångfaldiga uppfinningar och arbeten utöfvat ett genomgripande inflytande på flere områden af den menskliga kulturen, ett inflytande som skall göra sig gällande äfven sedan hans tankeljus släckts, hans hand för alltid domnat.
John Ericson föddes den 31 Juli 1803 och redan i barndomen framträdde hos honom hogen och anlagen för de sysselsättningar, som sedermera skulle göra honom så ryktbar. I stället för de vanliga leksaker, andra barn begagna, roade det honom endast att med knifven i trä eller bark skära små afbildningar af de mekaniska inrättningar, som användes vid grufvorna, att göra modeller till vattenhjul, qvarnar, sågar o. s. v. Sedan fadren 1811 erhållit anställning vid arbetena på Göta kanal och der bosatt sig, blef den unge mekanikern snart uppmärksammad af den snillrike ledaren för detta storartade företag, grefve Baltzar von Platen, som med ord och handling uppmuntrade honom till flit och studier. Han anstäldes inom kort vid kanalarbetet såsom elev vid mekaniska kåren samt antogs efter 6 månader till nivellör vid detta arbete.
Under det han här med lika ifver skötte sin tjenst. och sina egna studier, afled fadren 1818, hvarigenom de båda bröderna nödgades uteslutande sjelfva sörja för sina lefnadsbehof. John ingick nu som fänrik vid Jemtlands regemente och blef der officer 1822. Sedan han i Stockholm aflagt landtmäteriexamen, biträdde han någon tid vid afvittrings verket i Norrland, der han väckte uppseende på grund af sin ovanliga arbetsförmåga. Snart insåg han dock, att Sverige icke var rätta fältet för den verksamhet inom de mekaniska uppfinningarnas område, hvilken han öfver allt annat älskade och hade gjort till sin uppgift, hvarför han 1826 begärde och med kaptens namn och värdighet erhöll afsked ur svensk krigstjenst och begaf sig till England.
År 1829 hade man der utsatt ett pris för det snabbaste lokomotiv, och i täflan om detta pris deltogo endast den verldsberömde engelske ingeniören Georg Stephenson — »jernvägarnes fader» — och vår landsman Ericsson, hvilken senare förfärdigade ett lokomotiv med den då oerhörda hastigheten af 50 engelska mil i timmen. Detta skulle äfven erhållit priset, om det, ej till följd af brådska blifvit för svagt bygdt.
Sedan någon tid hade hos honom äfven uppstått en annan plan, som väl förut varit försökt, men utan framgång, den nämligen att vid fartygs framdrifvande i stället för hjul använda skruf
