Sida:Svenska industriens män.djvu/120

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


NILS ERICSON.

Först, sent började inan hos oss inse den ofantliga vigt, som för ett land, hvilket verkligen vill framåtskridande, ligger i vår tids på en gång snabbaste och billigaste kommunikationsmedel, jernvägarne, och när frågan om byggande i Sverige af sådana först väcktes, möttes den af många inkast och mycket motstånd. Bland dem, som verksammast bidragit till en lycklig lösning af denna lifsfråga för vår utveckling, förtjenar att, i främsta rummet, jemte grefve A. E. von Rosen, nämnas öfversten friherre Nils Ericson.

Äldre broder till den verldsbekante John Ericson, föddes Nils Ericson vid Långbanshyttan i Wermland (Fernebo socken) den 31 Januari 1802. Fadern var bergsman och tillhörde en af de fordom för smidets upphjelpande införskrifna vallonslägterna. Den grufdel, han egt, sålde han 1811 och begaf sig med familj åstad till Göta kanal, der han blef föreståndare för bergsprängningsarbetena och efter några år äfven fick sina söner antagna i arbete. De fingo tillika en god ingeniöruppfostran — och så gingo de framåt, den ene genom mödor och hårda försakelser till rikedom och verldsrykte, skapare till hundratals uppfinningar och ett odödligt namn; den andre på militärbefordringarnas och arbetschefens jemnare bana, till ett hedradt namn bland sitt folk, till äreställen och hederstitlar samt ett med Sveriges inre utvecklingshistoria oupplösligt förenadt minne. Nils Ericsons första officersfullmakt utfärdades 1823. Nio år senare var han major i flottans mekaniska kår, der han 1842 blef öfverstelöjtnant och 1850 öfverste. Adelskap erhöll han 1854 och friherretitel 1860, och har vid 1854 års riksdag å ridderskapets vägnar någon tid deltagit i statsutskottets arbeten. Vetenskaps- och Krigsakademierna hafva kallat honom till ledamot och inom konungens Wasaorden har han åren 1851—1858 passerat graderna från lilla stjernan till stora korset. Äfven Nordstjernan och S:t Olaf bar han, och som minne af sitt vackra arbete för Finlands kommunikationer en briljanterad rysk kraschan.

Uppräknandet af Ericsons förnämsta arbeten är rent af en kurs i våra kommunikationsanstalters historia under det sista halfva århundradet. 1852 blef han arbetschef vid Göta kanal, mellan Asplången och Östersjön, 1830 öfvermekaniker vid gamla Trollhättekanalen och chef för vestra väg- och vattenbyggnadsdistriktet, hvarpå under 30-talets lopp några smärre kanalleder under hans ledning utfördes. Men först 1838 begynte Ericson sjelf ett stort arbete, det var Nya Trollhättekanal — som på sex år färdigbygdes. Derefter vidtogo hans storartade arbeten i Stockholm med dockor, kajer, broar och slussar. Sedan gjorde han en undersökningstur till Norge, för att lemna råd och upplysningar inom sitt fack. Och åren 1849—1S54 utförde han sitt största kanalarbete: Saima kanal, som förenar den stora och långa insjön Saimen med Finska viken vid Wiborg och derigenom väsentligt inverkar på den finska varusamfärdselns lättande och ökande. Återkommen från detta storverks afslutande, hade Ericson efter ett verksamt lif af tre och femtio år gjort sig räkning på hvila och lugn — men nu först skulle hela hans kraft tagas i anspråk.